Han var populär i Tjörnarp, den unge ambitiöse fjärdingsmannen Tore Hedin.

När kvarnägaren i byn hittades mördad var han först på plats och arbetade hårt för att lösa fallet.

Vad ingen visste var att mördaren var han själv.

Det skulle dröja nästan ett år innan sanningen stod klar – efter en nattlig mordturné som kostade ytterligare nio människor livet.

Här är historien om polisen som blev Sveriges värste massmördare.

Text: Kerstin Nilsson

---

Texten publicerades ursprungligen som en bilaga i Aftonbladet 2008. Nu presenterar vi den igen – i ny digital form. Du kan också välja att lyssna på hela historien i ett poddavsnitt inläst av Aftonbladets Kerstin Weigl.

---

T

idigt i gryningen, medan morgondimman och regndiset fortfarande ligger kvar över sjön, kliver han ur bilen.
Den gröna Renaulten har han parkerat vid en liten sommarstuga, inte långt från strandkanten.

Kvar i framsätet, fullt synligt utifrån, ligger fyra ark från ett anteckningsblock, tätt skrivna med kulspetspenna, två korvar, en plånbok och en portmonnä med några småmynt, ovanpå en vindtygsjacka.

Han går ned till vattnet, kliver i den vita ekan och lägger ut. Men det är ingen fiskare eller tidig morgonbadare som med fasta tag ror ut på sjön denna tidiga timme. Mannen i ekan är propert klädd, i slips och sommarkostym. Han är ungefär 1,80 lång, blond, med finnigt och runt, barnsligt ansikte.

Fåglarna kvittrar i lövträden kring sjön, snart ska dimman lätta och ännu en sommardag gry.

Men då ska den vita ekan guppa tom där ute på sjön.
Då ligger mannen i slips och sommarkostym på botten av Bosarpssjön. Han har stenar fästa vid kroppen, som tyngder.

Över det barnsliga ansiktet vilar i denna stund en sällsam frid och ett inre lugn.
Allt är över nu. Det är slut.

När vattnet tränger in i boetten till armbandsuret på hans vänstra handled stannar visarna.
Klockan är 04.06 fredagen den 22 augusti 1952.

Där, i  Bosarpssjön på Linderödsåsen  i Skåne, slutar historien om polismannen Tore Hedin, den dittills – och hittills – värste massmördaren i svensk kriminalhistoria.

Efter sig lämnade han död, förtvivlan och chock, inte bara i bygden, utan i hela Sverige och ute i världen – ja, ända borta i USA.

Så uppseendeväckande och gåtfull var historien om polisen som inte bara blev en massmördare, utan även utredde sina egna mord.

Varför han gjorde som han gjorde gav han till viss del svar på genom de fyra tättskrivna arken, ”mördarens testamente” – med de första raderna skrivna på rim – som han lämnade till eftervärlden i sin gröna Renault. Men gåtan Tore Hedin tog han med sig ut i sjön – vem han var och varför han blev den han blev.

Han blev själv sista offret i sin mordorgie:

Klicka på de röda rutorna för att läsa mer

H

istorien om Tore Hedin börjar i den lilla skånska byn Tjörnarp. Det är den 27 november 1951, samma år som FN:s högkvarter i New York invigs och kafferansoneringen – den sista ransoneringen som lever kvar i Sverige efter kriget – har äntligen slopats. Tage Erlander är sedan fem år statsminister och leder den koalitionsregering som bildats av socialdemokraterna och bondeförbundet, det parti som sex år senare ska byta namn till centerpartiet.

De första parkeringsautomaterna har börjat dyka upp i Stockholm och om några veckor ska Arne Mattssons vågade film ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i rollen som Kerstin ha premiär och orsaka skandal med sina nakenscener. Danmark har som första land i Norden startat med tv-sändningar, men i Sverige ska det dröja ännu några år innan Radiotjänst börjar sina provsändningar.

Dramat som snart ska utspela sig får svenskarna därför följa i dagstidningarna, som Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet, de kostar 25 öre – fem öre mer på båtar och tåg.

Många Tjörnarpsbor har kommit till mötet den här kvällen. De har samlats för att driva igenom sina krav på att få behålla den stillsamme och hygglige Tore Hedin som fjärdingsman i byn.

Sedan april det här året har den 24-årige Hedin tjänstgjort som extra ordinarie fjärdingsman i Tjörnarp, en ort med 600 invånare i Brönnestads landsfiskaldistrikt. Problemet är att han saknar utbildning som polis – och nu vill man besätta tjänsten med en utbildad, ”riktig” polis.

Ingen i lilla Tjörnarp vet egentligen så mycket om Tore Hedin, han är ju inte från bygden, men man har lärt sig sätta värde på honom och vill behålla honom. Att han själv gärna vill ha tjänsten som ordinarie råder det inget tvivel om – i drömmarna är han redan där. Tore Hedin är övertygad om att tjänsten ska bli hans. Och gud ska veta att han behöver löneförhöjningen det skulle innebära.

Han är en renlevnadsman som inte har några problem att avstå både sprit och tobak, men hans stora vurm för bilar gör att han ständigt byter till nyare och finare modeller, har totalt förstört hans ekonomi.

Men det talar han tyst om.

Samtidigt som mötet pågår för fullt cyklar en man genom byn i novembermörkret. Den gamla cykeln knirkar för varje tramptag han tar, men det spelar ingen roll – ingen lägger märke till honom. Klockan börjar närma sig 20 på kvällen och det är inte så många ute i Tjörnarp så här dags, så här års. De som inte är med på opinionsmötet sitter hemma i stugvärmen eller är ute på vägarna och far.

Han är som vanligt klädd i sin mörkblå uniform med guldglänsande knappar, den långa rocken och uniformsmössan med det stora, runda guldfärgade märket framtill. Han har sin slitna bruna läderportfölj med sig och på pakethållaren har han en dunk bensin.

I portföljen har han yxan.

Det lyser i alla fönster hemma hos kvarnägare Allan Nilsson, 32, trots att klockan börjar närma sig 23 på kvällen. Det röda tvåvåningshuset i trä är delvis sammanbyggt med Gunnarps kvarn i Tjörnarp. Kvarnen har Allan Nilsson övertagit efter sin far, mjölnaren Axel Nilsson, som bor i en stuga en bit bort.

Att huset är fullt upplyst noteras av flera personer. Handlaren Karl Erik Nilsson från Norra Rörum har varit på civilförsvarskurs och ska hämta sin hustru i Tjörnarp. När han åker förbi Allan Nilssons hus, både på vägen dit och hem, ser han att det är upplyst i alla fönster åt vägen. Han lägger också märke till en herrcykel som ligger slängd utanför boningshuset.

Charkuterihandlare Allan Lännerberg i Tjörnarp ser också ljuset och cykeln när han passerar i sin bil. Han ser dock inga människor inne i huset. Efteråt ska han länge gräma sig över att han inte stannade för att ta sig en närmare titt på vad som försiggick i kvarnbostaden.

Fönsterrutorna sprängs av värmen med en krasch och lågorna som slår upp genom fönstren och taket på kvarnbostaden syns snart på långt håll.

Klockan är 03.30 på morgonen den 28 november. Tjörnarps frivilliga brandkår är först på plats. De ser ingen människa inne i brinnande byggnaden, men Tjörnarpsborna, som vaknat av elden och sirenerna, och nu samlas ute på vägen, undrar oroligt:
Var är Allan?

Brandchefen Bernt Nilsson tar sig med risk för livet in i huset, men måste kasta sig ut genom ett fönster när hettan blir för stark.
Byggnaden är redan helt övertänd och det brinner i grunden.

Tore Hedin är förste polisman på plats. Han slår sönder köksdörrens fönster med en brädbit för att försöka öppna den låsta dörren inifrån, men nyckeln saknas. Ytterdörren ut mot vägen är också låst.

När brandmännen till sist kan ta sig in hittar de Allan Nilsson svårt bränd i sin förkolnade säng på övervåningen. Benen ligger i vinkel utanför sängen, och ena armens ställning antyder att han har försökt resa sig upp innan han dör. Väckarklockan på nattygsbordet har stannat på 02.40.

Tore Hedin slår larm till sin chef, landsfiskal Erik Holmgren.

Redan tidigt fattar polisen misstankar om att branden inte är en hemsk olyckshändelse utan något mycket värre: mordbrand.

Allan Nilsson var ortsombud för Skånska lantmännens centralförening i Höör. I sin plånbok hade han tidigare samma dag nästan 5 000 kronor i kontanter, pengar som han skulle sätta in på banken nästa dag. Plånboken hade han i overallens högra bakficka. När kroppen undersöks dagen efter branden är både plånboken och offrets armbandsklocka, ett fint schweizerur med stållänk, borta.

Vid obduktionen avslöjas  också att Allan Nilsson inte dött av koldioxidförgiftning. Han är svårt misshandlad och någon har hällt eldfarlig olja, både i hans säng och i hans mun.

Oljan kommer från oljefaten bakom huset, där mördaren har pumpat upp olja i ett tvättfat och burit in i huset före branden. Tvättfatet hittas förvridet och sönderbränt bredvid sängen.
Nyckeln till köksdörren är borta.

– Vad gör ni här? Här får ni inte fotografera.
När Aftonbladets utsände reporter Carl-Olof Bernhardsson och en fotograf tidigt på morgonen några dygn senare kliver in i de förkolnade resterna av Allan Nilssons hus hejdas de av en uniformerad polis.

– Jaså, förlåt, jag trodde att polisen var klar med sin undersökning, ursäktar sig Carl-Olof Bernhardsson.
– Ja, jag skojade bara, säger polismannen.

Det är Tore Hedin – mördaren själv.

Han sitter på huk bland askhögarna och påtar i bråten med sina bruna handskar. När han reser sig upp visar han sig vara en storväxt och kraftig man.
Han hjälper till med bilderna och poserar gärna själv i de svartbrända ruinerna.
Han erbjuder också Allan Nilssons åldrige far och syster sin hjälp.

Carl-Olof Bernhardsson hör hur Tore Hedin vid ett tillfälle tröstar den gamle möllaren:
– Dom ska nog få tag i mördaren ska farbror se. Han kan inte vara långt borta.

Nej, det är han inte.

Det är Tore Hedin som kvällen innan har cyklat hem till sin vän, kvarnägaren Allan Nilsson, slagit honom i huvudet med yxan och tagit hans plånbok och klocka, hämtat bensindunken på cykeln, tömt ut den i huset och hämtat mer brännbar olja på baksidan innan han tänt eld på alltihop.

Men någon har sett honom.

Det är Tore Hedin själv som tar emot och vidarebefordrar det hetaste tipset till spaningsledningen: mördaren är en man i uniform.

Chauffören Erhold Håkansson i Karlarp berättar att han på hemväg från Göteborg med sin lastbil klockan 02.50 på onsdagsmorgonen såg en ensam man stå vid brandstationen och titta bort mot kvarnen. Den okände mannen var storväxt, klädd i lång rock och hade en sliten brun portfölj under armen. Han bar en uniformsmössa med ett stort gult märke som reflekterades i strålkastarljuset från bilen.

När Håkansson ställt in lastbilen i garaget och cyklat hem hör han brandbilarna.

Tipset blir polisens hetaste spår i jakten på mördaren. Man tror att mördaren cyklat till kvarnen och efteråt stannat och väntat för att se att branden verkligen tog sig innan han lämnade platsen.

Alla som bär uniform i bygden hörs, såväl järnvägs- som postanställda – över hundra personer.

Vittnet Erhold Håkansson hörs två dagar efter mordet. Redan då berättar han vad han instinktivt sa när han kom hem till sin hustru den där morgonen:
– Konstigt att polisen är ute mitt i natten.

Varken han själv eller någon annan förstår hur rätt han har.

Liksom alla andra med uniform i Tjörnarp har Tore Hedin, mer för syns skull  tycks det, fått redogöra för sina förehavanden kvällen före.
Han berättar då att han som vanligt gått och lagt sig klockan 21.45, att han vaknat av att brandsignalerna, hoppat i uniformen och cyklat till kvarnen.
Varför skulle han ljuga?

Att mördaren skulle vara en polis är något helt otänkbart. I Tjörnarp vägrar man ens tro att det kan vara någon från orten.
Man går till och med så långt att man tror att mördaren inte är en svensk – det måste vara en utlänning som har begått detta fruktansvärda illdåd.
– Det luktar Chicago och några gangsters har vi veterligen inte mantalsskrivna här, säger man.

Hela tiden är mördaren närmare än man tror. Men fjärdingsman Tore Hedin håller masken. Han är iskall. Polisen har upprättat ett spaningshögkvarter på ett av Tjörnarps pensionat. Som ortens fjärdingsman anlitas Tore Hedin för olika uppdrag. Han tar emot tips och hämtar vittnen till förhör i sin bil.

På samma pensionat bor pressfolket – de åker inte härifrån förrän mördaren grips eller spaningen läggs ned.
Ända från Malmö vallfärdar folk till Tjörnarp, för att med egna ögon se platsen för det fruktansvärda brottet.

Den vanligtvis tystlåtne och lite buttre Hedin blommar upp – han befinner sig i händelsernas centrum och rapporterar både det ena och det andra till journalisterna.
Under en hel vecka äter han varje dag sin lunch på pensionatet, där allt prat vid borden förstås handlar om mordet – och Tore Hedin utvecklar gärna sina teorier om mördaren.

En som dock direkt fattar misstankar mot Hedin är journalisten Karl Anders Adrup, utsänd av Dagens Nyheter  – och senare känd som en av de tre journalistkollegorna Adrup, Bedrup och Cedrup.

Med sig till Tjörnarp i sin lilla folka har han fotografen Stieg Eldh.

När de stöter på Tore Hedin bland askhögarna på brottsplatsen, viskar Adrup i fotografens öra:
– Försök att få en bild på honom i uniform. Jag tror att nyckeln till gåtan finns där, han är ju den ende i byn med uniform som inte hörts.

Stieg Eldh frågar Tore Hedin om han inte kan ställa upp på bild med låset och nyckeln från boningshuset i handen.

Bilden, tagen med Stieg Eldhs Rolleiflex, kommer att bli världsberömd – men det ska dröja nästan nio månader.
När Adrup och Eldh framför sina misstankar till polisen avfärdas de med en utskällning: mördaren – en polis, vilken tanke!

D

agarna går – men polisen har ingen framgång i jakten på mördaren.
I ett sista, desperat försök anlitar polisen en siare, fjärrskådaren Olle Jönsson från Varberg, som kommer till Tjörnarp.

–  Jag kan när som helst avslöja vem som är mördaren även om han befinner sig på andra sidan jordklotet, säger fjärrskådaren självsäkert.

Med hjälp av föremål från den döde Allan Nilsson försöker han ”se” mördaren. En hel dag tillbringar han tillsammans med fjärdingsman Tore Hedin – utan att ana att det är han som är mördaren.
Efteråt ska man säga, inte utan en stor portion ironi, att mördaren tydligen stod för nära.

Länsstyrelsen i Kristianstad utfäster en belöning på 10 000 kronor – i dagens penningvärde motsvarar det drygt 140 000 kronor. Men inte heller det ger napp.

Så småningom återgår Tjörnarp till vardagen och journalisterna vänder hemåt. Mordet på kvarnägare Allan Nilsson ser ut att bli ouppklarat.
Det hade det kanske också blivit – om inte mördaren hade slagit till igen.

Tidningsartikeln med bilden på sig själv och fjärrskådaren Olle Jönsson klipper Tore Hedin ut och sparar i ett kuvert i en pärm hemma.

Många gånger ska han ta fram och tumma på klippet.

För pengarna han stulit av sitt första offer köper Tore Hedin en grön Renault 4CV – en ny modell som kom 1948. Men han ändrar köpesumman på kontraktet till en struntsumma – allt för att inte väcka misstankar så snart efter mordet. Han skaffar sig också den lilla sommarstugan vid Bosarpssjön på Linderödsåsen, ”jaktstugan” som han kallar den.

Armbandsuret, märkt med initialerna ”A N”, som han stal av kvarnägare Allan Nilsson, gömmer han på vinden hemma hos sina föräldrar.

Den 1 mars 1952 förlovar sig Tore Hedin med Ulla Östberg, 23, som han umgås med sedan något år tillbaka.
Ulla Östberg är mörk och slank och liksom Tore från Skåne. Men hon har inte alltid haft det så lätt. Bara sju månader gammal tas hon om hand som fosterbarn av lantbrukaren Olof Pålsson och hans hustru i Revinge. Sedan sex år tillbaka arbetar hon som biträde vid Hurva ålderdomshem.
Ulla är den första kvinnan i Tore Hedins liv.

H

an har växt upp som lite av en enstöring. Tore Hedin är enda barnet till småbrukaren Per Alfred Hedin och hans 17 år yngre hustru Hilda Maria. Tore växer upp på föräldrarnas gård i Annelöv, utanför Landskrona. Den köper familjen 1928, när sonen Tore är ett år, för 11 500 kronor.

Hedins är hjälpsamma och vänliga, men håller sig mest för sig själva och släpper ingen inpå livet. De har en häst, ett par kor och en hushållsgris.

Tore är en ovanligt stillsam pojke. Han deltar sällan i de andra barnens lekar i skolan. Inte är han särskilt begåvad heller, men han är ordningsam och flitig med läxorna.
Det enda hans magister i skolan, Nils Emmertz, ska minnas av sin elev senare är att han är klen och ”vissen”, som man säger i Skåne. En håglös, inte särskilt duktig pojke som aldrig slåss eller busar.

Bäst trivs han med sin pappa vid hyvelbänken i snickarboden eller med mamma i trädgårdstäppan.

Familjen har otur med sina hästar. Flera av dem dör och det sätter djupa spår i Per Alfreds sparkassa. Missväxten gör sitt till också.
Tore tycker synd om den utmärglade hästen hemma i stallet.

16 år gammal beslutar han sig för att göra något åt saken. En natt i september 1943 smyger han sig in på Gustavshills bryggeri i Annelöv. Han stjäl några fång havre. Det är snällt tänkt, men det han gör sedan gör honom till något annat än en snäll djurvän.

För att stölden inte ska upptäckas tänder han eld i bryggeriets stall. Branden förstör värden för 36 000 kronor, men polisen hittar aldrig orsaken.
Nio år senare ska Tore Hedin själv avslöja att det är han som är den skyldige.

De följande åren jobbar Tore Hedins pappa extra som byggnadsarbetare. Han säljer gården i Annelöv och den lilla familjen flyttar till ett hus i Kvärlöv i Saxtorp, en bit närmare Landskrona. Tore hjälper sin far att rusta huset till en riktig mönstergård.

Tore Hedin är mycket fäst vid sina föräldrar och även som vuxen besöker han dem ofta.

17 år gammal tar han värvning vid A3 i Kristianstad, vid Wendes artilleri. Som stamanställd militär är han ”både energisk och lydig”, men han vill mer än han kan.

Korpralskolan klarar han med ett nödrop – som nummer 28 av 30. Sedan kommer han inte längre – furirskolan klarar han inte.

Gunnar Johansson, som senare ska bli polis i Hurva, tar värvning ett år efter Tore Hedin på samma regemente.

Han beskriver Tore Hedin, som då redan är befäl, som väldigt snäll och hjälpsam – han hjälper till exempel gärna flickorna i mässen genom att torka disken.
Snäll och hygglig, men lite udda, ska senare bli Gunnar Johanssons omdöme.

Under tiden på A3 döms Tore Hedin vid ett tillfälle till tio dagars vaktarrest, bland annat för att olovligen ha lånat en bil.
Det suddar han senare bort i sitt straffintyg när han söker in till polisskolan – men det hjälper inte. Två gånger söker han in utan att lyckas.
Det är polis han vill bli.
I brist på det vill han i alla fall bära uniform.

Efter tiden på A3 börjar han 1948 jobba som busschaufför i Landskrona. Där blir han mycket uppskattad, både av sina överordnade och passagerarna. En gång, när han kör ett turistsällskap, uppvaktas han efteråt med en blombukett som tack för sin fina insats som guide.

1950 slutar han av okänd anledning som busschaufför och arbetar en kort tid som extra vårdare på S:t Lars sinnessjukhus i Lund.
Men drömmen om att bli polis finns kvar.

Att han överhuvudtaget får vikariatet som fjärdingsman i Tjörnarp 1951 beror på att det vid den här tiden saknas utbildade poliser i Skåne. Tjänsten är svår att få besatt. Bara två personer söker och en av dem är Tore Hedin.
Då har han redan haft fem kortare vikariat i grannlänet, Malmöhus – och fått smak för det nya livet i uniform.

Han drömmer redan om kommande kriminalfall, där han ensam infångar bovarna och överlämnar dem till sina förbluffade kollegor.
Hans tilltro till sig själv är stor – för stor, ska det visa sig.

Men i Tjörnarp blir han snabbt mycket uppskattad. Han är nitisk och folket i bygden tycker att det känns bra att de har fått en polis igen. Han har lätt att ta gamla människor, det är det många som tycker. I hans arbetsuppgifter som fjärdingsman ingår att driva in skatter, på sin cykel cyklar han ofta runt i småbyarna. Men många av småbrukarna har svårt att få ihop pengar i tid och Tore Hedin visar stort tålamod – något han vinner respekt för.
Han är en hyvens karl, anser många.
Det tycker Ulla Östberg också – till en början.

1952 är året då Elizabeth II kröns till drottning i England och Ingemar Johansson gör debut som professionell boxare i en match mot Olle Tandberg. Det kalla kriget pågår för fullt och en diplomatisk kris utbryter när ett svenskt signalspaningsplan försvinner spårlöst över Östersjön och ett annat svenskt militärt flygplan blir nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg. Det är inledningen på den så kallade Catalinaaffären. Fritiof Enbom döms för spioneri och en ung Olof Palme, jämngammal med Tore Hedin, väljs till ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer.

I Skåne ska en tragedi som får eko över hela världen snart utspela sig.

P

å sommaren, några månader  efter förlovningen, åker Tore Hedin och Ulla Östberg på bilsemester i Sverige i hans gröna Renault CV4.
Under resan händer något som gör att Ulla Östberg bestämmer sig för att slå upp förlovningen med Tore.

Några gånger när hon avvisar hans närmanden blir han oväntat häftig. Hon blir rädd – det är en sida hon som inte sett hos honom tidigare.

En annan avgörande orsak är att han under semestern har med sig några handdukar märkta ”S:t Lars sjukhus”, där han tidigare arbetat. Ulla Östberg blir mycket upprörd – i hennes värld är det otänkbart att stjäla något från sin arbetsplats. I synnerhet om man är polis. När hon förebrår Tore blir han arg och förklarar att hon inte ska lägga sig i det som inte angår henne.

Efteråt ska Ulla Östberg säga till sin väninna:
– Ett liv med honom är omöjligt.
Hon skickar tillbaka förlovningsringen.

Tore Hedin är förkrossad. Han gör flera försök att få henne tillbaka, men Ulla Östberg står fast vid sitt beslut.
För Tore Hedin kommer nu motgångarna slag i slag.

Redan innan, ända sedan mordet i november, har han levt under svår press.
När en kamrat från det miltära träffar honom under våren och frågar hur det går med mordet i Tjörnarp, svarar Hedin:
– Mördaren röjer sig snart, ska du se, för hans nerver börjar svikta.

Samtidigt blir det också definitivt klart att Tore Hedin inte får den av honom så hett eftertraktade fasta tjänsten som fjärdingsman i Tjörnarp.

Den 1 augusti 1952 flyttas han,på landsfogdens initiativ till ett nytt vikariat som fjärdingsman i Uppåkra, en halv mil söder om Lund.
Under de tre veckor han hinner arbeta där, gör han i princip ingenting – han sitter bara och stirrar framför sig och vänder håglöst på alla papper som långsamt samlas på hans bord.

På tisdagskvällen den 19 augusti åker Tore Hedin till ålderdomshemmet i Hurva, där Ulla Östberg befinner sig, för att kräva tillbaka sina presenter.
De är ensamma i hennes rum på övervåningen.

Han gör ett sista försök att få henne att ta honom till nåder igen. När hon återigen säger nej, får han ett raseriutbrott och vräker omkull henne. Han slår henne och för att tysta hennes skrik kör han in fingrarna i hennes mun och river upp ett hål i gommen med sin stora klackring. Han sätter handklovar på henne och stoppar en näsduk i hennes mun.

En kvinnlig hemvårdare, Anna Svensson, som sett Hedin komma och hört oväsen, ringer senare under kvällen till Ulla Östberg för att höra att allt står rätt till.
Ulla lugnar henne med allt är bra.
Trots det ringer Anna Svenssons make till landsfiskalen i Eslöv, Sten Ugander, utan att få tag på honom.

Tore Hedin tvingar sig kvar hos Ulla Östberg hela natten. Innan han lämnar henne på morgonen hotar han henne till livet:
– Om du inte tiger har jag medel att tysta dig alldeles, säger han innan han går.
Han gör en gest mot kavajfickan, som om han har en pistol där.

Nästa dag berättar Ulla Östberg allt för sin chef, Agnes Lundin, en snäll och hjälpsam dam som är föreståndarinna för ålderdomshemmet i Hurva.
Agnes Lundin tröstar den unga kvinnan, men blir samtidigt mycket upprörd och kontaktar såväl fjärdingsmannen i Snogeröd, Nils Ottosson, som en läkare som får undersöka Ulla.

För fjärdingsmannen berättar Ulla Östberg motvilligt om nattens händelser. Hon vill inte gärna lämna ut några detaljer och framhåller att Hedin i grund och botten är en beskedlig man.

Ulla Östberg vill inte göra någon polisanmälan, men fjärdingsman Ottosson ringer omedelbart upp sin chef, landsfiskal Sten Ugander i Eslöv, och berättar vad som hänt.

Landsfogden i Malmö, Alf Eliason, får också en rapport. Han beslutar att Tore Hedin ska förhöras och stängas av från sin tjänst som fjärdingsman – med omedelbar verkan.

Klockan 22.30 på onsdagskvällen den 20 augusti tar Tore Hedins närmaste chef, landsfiskal A Gustafsson i Bara, ifrån honom hans tjänstpistol och handbojorna och meddelar att han är suspenderad.
Tore Hedin, som redan har insett vad som är på gång, har redan börjat packa sina saker.
För sin chef medger han att ”han har burit sig dumt åt”.
Landsfiskalen konstaterar att Hedin uppträder mycket lugnt och sansat och låter honom efter förhöret åka iväg i sin bil.

Både Ulla Östberg och Agnes Lundin är uppskrämda och rädda.
Under torsdagen har Tore Hedin ringt och frågat efter Ulla, men Agnes Lundin försöker lura i honom att hon är svårt skadad och vårdas på Lunds lasarett.

Fjärdingsman Ottosson och den unge polisen Gunnar Johansson, 24, som tjänstgör i Hurva sedan bara tre månader, vill bevaka ålderdomshemmet – i fall Tore Hedin kommer tillbaka.
Han har ju hotat Ulla Östberg till livet.
Men de två poliserna får order att lämna ålderdomshemmet – något som den unge polismannen över 50 år senare fortfarande ska minnas.
Det som blir följden är något han kommer att få bära med sig resten av livet.
Men en order är en order – och det är bara att lyda.

Innan Nils Ottosson och Gunnar Johansson lämnar ålderdomshemmet i Hurva, förmanar de Agnes Lundin och Ulla Östberg att stänga alla dörrar och fönster och sova på övervåningen.
Nils Ottosson säger att de kan ringa honom när som helst.

Men Agnes Lundin och Ulla Östberg gör inte som poliserna säger – vilket förmodligen inte heller gör någon skillnad. De beslutar sig för att båda två sova i föreståndarinnans rum på bottenvåningen, Ulla i en säng nedanför fönstret, i rummet längst in, och Agnes Lundin i rummet utanför.

Det gör de, både natten till torsdagen och natten till fredagen.

Innan de går till sängs på torsdagskvällen tar de två sömntabletter var, för att vara säkra på att verkligen kunna sova.

De kommer aldrig att hinna ringa fjärdingsmannen.

T

ore Hedin går fram och tillbaka över golvet på sitt hotellrum i Malmö. Hans värld har rasat samman.
Han har förlorat den enda kvinna han ville ha, han har förlorat sitt arbete som fjärdingsman.
Drömmen om att bli polis och lösa mordfall kommer aldrig att bli verklighet.
Hans liv är förstört. Han har inget att leva för längre.

Efteråt ska hotellpersonalen berätta hur de hör hans fotsteg där uppe på rummet.
Han har ingen ro att sova.
Det är förmodligen här och nu som Tore Hedin, 25, fattar det ödesdigra beslutet. Han ska ta sitt liv – men han ska inte dö ensam.

Först styr han mot föräldrahemmet i Saxtorp. Bilfärden från Malmö tar ungefär en timme. Strax före midnatt, natten till fredagen den 22 augusti är han framme i Kvärlöv.

Med en yxa slår Tore Hedin ihjäl sina sovande föräldrar. Först sin mor, Hilda Maria, 57, sedan sin far, Per Alfred, 74. Efteråt häller han ut några liter bensin på golven och tänder eld på nedre botten.
Han stannar kvar en stund utanför i augustimörkret för att förvissa sig om att elden verkligen tar sig, innan han kör vidare.

Halv ett på natten vaknar lantbrukaren Gustaf Gräs i Kvärlöv av att hans hund skäller.
När han tittar ut genom fönstret ser han hur det brinner i huset några hundra meter bort.

Gustaf Gräs har ingen telefon utan springer genast till den ende i byn som har det, den pensionerade banarbetaren Evald Johansson som bor mitt emot det brinnande huset.

Medan Johansson larmar Annelövs, Dösjöbros och Saxtorps brandkårer, springer Gustaf Gräs och väcker folket i de andra husen längs bygatan.

En av Evald Johanssons söner krossar ett fönster och försöker ta sig in i det brinnande huset för att rädda makarna Hedin, men stoppas av hettan och röken.

Huset blir snabbt övertänt och när brandmännen kommer finns det inte mycket de kan göra – utom att hindra elden från att sprida sig till de närliggande husen.

Klockan 00.30 kommer Tore Hedin fram till ålderdomshemmet i Hurva. Med sig har han den blodiga yxan.

Ålderdomshemmet, byggt 1938, ligger alldeles bredvid Riksfyran, snett mittemot kyrkan i byn.
Där inne sover Ulla Östberg, Agnes Lundin och 17 åldringar.

Det tar en stund för Tore Hedin att lista ut var Ulla Östberg befinner sig – hon ligger inte i sitt vanliga rum på övervåningen.
Det kan han lätt kontrollera genom att klättra upp för brandstegen på baksidan av huset.
I nästan en timme smyger han omkring runt huset.
Till slut hittar han henne, i Agnes Lundins rum på nedervåningen.

När Tore Hedin krossar fönstret på kortsidan av huset med yxan, tar av haken och klättrar in, är Ulla Östberg den första han stöter på. Hon ligger i sängen precis innanför fönstret.
Tore Hedin höjer yxan och krossar hennes bakhuvud. Två gånger slår han.
Ulla Östberg hinner aldrig vakna.

I sängen i det yttre rummet hittar han Agnes Lundin. Kanske hinner hon vakna till – hon ska efteråt hittas halvvägs ur sängen – men hon hinner aldrig reagera.
Tore Hedin höjer yxan igen. Han träffar henne i huvudet, strax ovanför vänster öra. Tre gånger slår han.

När han är klar slänger han den blodiga yxan på golvet och springer ut till bilen. Där hämtar han några bensindunkar.
Han springer in igen och häller ut bensinen, både över de två döda kvinnorna, i hallen och i trappan upp till övervåningen där åldringarna sover. Han river eld på några tändstickor och tänder på.

Han går ut genom ytterdörren, låser – och kastar nyckeln.

Medan flammorna slår upp från ålderdomshemmets övervåning skriker de gamla, som vaknat av elden, på hjälp i dödsångest.

Fru Ragna Persson som bor granne med ålderdomshemmet kommer aldrig att glömma den här natten.
Hon är en av de första som ser att det brinner. Då är klockan strax efter två på natten. Hon hör de gamlas dödsskrin som en stund senare blandas med signalerna från brandbilarna.

Den unge polisen Gunnar Johansson, som ville gå vakt utanför ålderdomshemmet, väcks av telefonen. Han kommer också, så länge han lever, ordagrant att minnas vad landsfiskal Sten Ugander skriker i luren:
– Ålderdomshemmet i Hurva brinner. Åk dit!

Snart är hela orten på fötter trots den tidiga timmen. Tillsammans med polis och brandkår försöker man rädda så många man kan.
Nils Hansson, 101, lyckas krypa ut genom ett fönster på övervåningen. Därifrån räddas han nedför stegen av en brandman. Flera andra åldringar hämtas på bårar och bärs ut i det fria.

13 av de 17 åldringarna räddas – fyra blir kvar därinne i lågorna. En av dem, Maria Nilsson, 75, från Gudmundtorp, hittas vid trappan till nedervåningen.
De tre andra är Bengta Andersson, 86, från Råby, Elna Andersson, 83, från Hällestad och Nils Larsson, 84, från Östra Strö.
Agnes Lundin, 54, och Ulla Östberg, 23, hittas ihjälslagna i sina sängar – dit har elden aldrig nått.

De överlevande förs till ålderdomshemmet i Harlösa eller lasarettet i Hörby. Alla är de mer eller mindre svårt brännskadade och chockade. Flera av dem kommer länge att sväva mellan liv och död.

Änkefru Maria Pettersson, 80, från Östra Strö, är så svårt brännskadad att hon avlider ett dygn senare – hon blir Tore Hedins tionde offer.

J

akten på mördaren engagerar hela Skåne. Varenda polis och fjärdingsman är snabbt på benen. Landsfogden i Malmö, Alf Eliason som mindre än två dygn tidigare gett Tore Hedin sparken, leder spaningsarbetet.

Genom så kallade larmringningar, en telefonkedja, där varje uppringd polisman i sin tur ringer två andra, sprids snabbt meddelandet om att man jagar en massmördare – och att denne mördare är Tore Hedin, före detta fjärdingsman.

Polisbilar far kors och tvärs och vägspärrar upprättas vid alla vägkorsningar i området och längs de stora landsvägarna. Från närliggande förband dirigeras militär personal ut.

Det är fredagen den 22 augusti 1952, och Sverige är på väg att vakna till en dag som många aldrig ska glömma.
I Hurva hissas flaggorna på halv stång redan klockan sju på morgonen.
I Skåne väntar ett dygn i skräck – en mördare är på fri fot.

Dörrarna hålls låsta och många barn kommer att få stanna hemma från skolan den här dagen.

I radio och tidningar ska historien spridas i hela Sverige – och utomlands. Den ska berättas om och om igen, med alla häpnadsväckande och fasansfulla detaljer.
Historien om Tore Hedin, 25, polisen som blev massmördare och jagade sin egen skugga.
En historia som lever än i dag.

Alf Andersson, 18, håller på att driva in korna uppe vid Bosarpssjön tidigt på morgonen när han hör motorljudet. En kort stund senare ser han en grön Renault 4CV köra förbi, bort mot sjön.

När han beger sig hemåt tänker han inte mer på det.

Han vet ännu inte vad som hänt.

En lång stund sitter mannen i sommarkostym kvar i bilen.

Noggrant, med sin rätt drivna handstil, skriver han i spiralblocket. Kulspetspennan glider fram längs de täta raderna och sidorna fylls, en efter en. Fyra sidor blir det. Innan han river ut sidorna undertecknar han med sitt namn.

Klicka på de röda rutorna för att läsa mer

Tidigt i gryningen, medan morgondimman och regndiset fortfarande ligger kvar över sjön, kliver han ur bilen och går ned mot vattnet.

Strax före klockan åtta samma morgon hittas Tore Hedins övergivna bil vid Bosarpssjön.
I bilen ligger hans bekännelse, det säregna ”testamente” han författat bara några timmar tidigare.
Ute på sjön hittas den vita ekan drivande.
Allt tyder på att mördaren tagit sitt liv – eller är det en bluff?
Under hela fredagen draggar polisen i sjön, meter för meter finkammas botten – utan resultat.

Först ett dygn senare, klockan sju på morgonen lördagen den 23 augusti, efter två timmars draggande i sjön, hittas Tore Hedins kropp.

Det är polisman N O Oldskog i Sösdala och kapten Bengt Carlheim-Gyllenskiöld från skånska pansarregementet som hittar kroppen tio meter från en vassrugge, bara sjuttiofem meter ut i det långgrunda vattnet.

På stranden har såväl polis, militär som allmänhet samlats för att se på.
Kroppen dras en stund senare upp i båten och förs in till land. Mannen som strax ska rullas in i en presenning och bäras bort till en väntande bil är klädd i sommarkostym och slips.
Över det barnsliga ansiktet vilar en sällsam frid och ett inre lugn.

Allt är över nu. Det är slut.

Källor: Aftonbladet, Stockholms-Tidningen, ”Brottets krönika, del 1”, av Carl Olof Bernhardsson, ”Skånska mord och bovar” av Bengt Inge Jonsson mfl, Skånska mord, Hurvamorden, SVT, Magasinet Skåne, Wikipedia.

Ett särskilt tack till: Ingela Ferm, Marianne Frid Ferm och Gunnar Ferm (Johansson), Sven Inge Henriksson, Elsa Kristiansson, Stieg Eldh, Jesper Heimerson och Lilian Andersson vid Lunds församling.