Han var fattigpojken som blev löparstjärna och firade segrar inför tusentals åskådare. När polisen fick tipset kunde de först inte tro att det var sant.bi

Ett år senare sitter Olle Möller i fängelse, fälld för ett brutalt flickmord. Senare skulle han dömas för att ha dödat ännu en kvinna och sammanlagt tillbringade han 19 år i fängelse.

In i döden hävdade han sin oskuld.

Brutal dubbelmördare – eller offer för århundradets justitiemord?

Här skriver Aftonbladets Staffan Lindberg om gåtan Olle Möller.

Text: Staffan Lindberg

---

Texten publicerades ursprungligen som en bilaga i Aftonbladet 2008. Nu presenterar vi den igen – i ny digital form. Du kan också välja att lyssna på hela historien i ett poddavsnitt inläst av Aftonbladets Kerstin Weigl.

---

 

P

ojkarna smög fram längs strandkanten med skridskorna runt halsen. Den första isen hade just lagt sig och sjön låg mörk i skymningen, inklämd mellan berget och kyrkogården. De borde ha varit hemma i de nybyggda arbetarlängorna för länge sedan.
Men tanken på isen gav dem ingen ro.

För att inte bli upptäckta gick de fram på andra sidan kyrkogården, över ett litet sandtag som vette ner mot sjön.
Där, till hälften gömt i snön, såg de något skymta.
– En skyltdocka, tänkte de och pulsade fram.
Framför pojkarna låg en flicka, kanske tio år – jämnårig med dem själva.
Hennes hår var stelfruset. Ögonen var slutna och ansiktet utstrålade ett märkligt lugn.

De sprang till kvinnan i tvättstugan för att larma polisen. En timme senare var två konstaplar där. De ryggade tillbaka.
Mellan benen var fullt med blod. Snön hade färgats svart.
Ingen sa något – alla förstod. Det var platsen där en flicka hade mött sin död.

 

D

et knackade på dörren hemma hos Elin Möller i Detroit i Michigan i USA. Det var 1906 och tillsammans med mer än 30 000 svenskar hade hon emigrerat fyra år tidigare.

Här fanns John, sågverksarbetaren hon blivit förälskad i. Och hennes nyfödde son Olle. Att John inte var pojkens riktige far ville hon helst glömma.
Han hade ju lovat att gifta sig med henne och ta hand om både henne och Olle.
Men nu knackade det på dörren igen.
Det var några män från verket.

– Det har hänt en olycka. John är död.

Det mörknade runt henne, allt blev svart. Elin Möller var ensam mor utan pengar i ett främmande land.

”Jag tyckte om mor och hon tyckte om mig. Men den där riktigt intima varma känslan fanns aldrig.”

Elin Möller var tillbaka i Sverige. Till blickarna och viskningarna. Till det elaka talet bakom hennes rygg.
Hon träffade en ny man, en murare. Men förhållande sprack på grund av hans fylleri.

Till sist fick hon jobb som hushållerska hos en pappersarbetare i Almby utanför Örebro. Hon städade hans hem, lagade hans mat och sydde hans kläder. Till kvällen tvingades hon krypa ner i hans hårda säng.

”Han var kortvuxen och betydligt äldre än mor. Redan från första stund kände jag mig ovälkommen i hans hus.”

Soppan, fläsket och potatisen. Pojken åt för mycket. Pappersarbetaren svor varenda gång Olle förde skeden till sin mun. Hur skulle maten räcka med en sådan gosse i hans hus?

Raseriutbrotten kom allt tätare. Ett par snabba örfilar. Och så rottingen som ven. Slagen kunde Olle leva med. Värre var det med hungern. Att som barn bli missunnad maten, det var något han aldrig skulle glömma.

I skolan pekade de andra barnen finger.
Fattigungen som fick be prästen om skor, oäktingen utan far.
I bland kunde han säga: jag är inte alls faderslös, jag är i själva verket äkta halvblodsindian från Michigan i USA. Då skrattade de åt honom.
Han bröt ut i ilska, började slå omkring sig.
Men slagen ville inte bita. Pojken Olle väckte ingen respekt – inte ens rädsla.

Ett par underkända betyg, några med tvekan godkända. En pojke utan större begåvning, konstaterade läraren.
Ingen att fästa något hopp vid.

”Jag stod inte ut med skolans tvång, de kändes som fjättrar. Jag ville sköta mig själv och vara min egen herre.”

Pojkarna i skolan hade ställt upp sig längs hans skolväg. Redo för sitt byte.
Olle försökte ducka men snöbollarna flög som projektiler mot hans kropp. Mot ryggen, nacken, huvudet.
Hårda och fulla med is. Mot honom, den värnlöse, pojken utan far.
Ilskan de tvingade fram. De otyglade utbrotten de skrattade åt.
Vad hade han gjort för fel?

 

S

ommaren 1921.
Sjuttonårige Olle hade sökt sig till en bonde, som lantarbetare.
Den unge drängen arbetade bra, det fick bonden erkänna. Och nog hade han god hand med djuren. Men det var något med pojkens sätt: hans korta, uppkäftiga svar. Ute på åkrarna växte bondens vrede.

En dag slog det över.
– Jag ska djävlar i mej gräva ner dej, skrek han och rusade mot Olle med grepens vassa tänder.
Han högg ursinnigt för att spetsa pojken. Olle Möller värjde sig bakom en spade. Sedan sprang han för sitt liv – för att aldrig komma tillbaka.

Slag på slag, skinn mot skinn.
Varje dag var han här, i boxningslokalen, vid sandsäcken. En ung man som tröttnat på att vara hunsad. Som var redo att ta kontroll över sitt liv. Slå tillbaka.
Olle Möller skulle bli boxare. Men för att lyckas gällde det att ha bra kondition.

En dag frågade han några terränglöpare om han fick följa med dem ut i skogen. Först tvekade de, trodde han skulle få svårt att hänga med. Snart skulle de få ändra uppfattning.

”När de stönade och svettades och började springa tungt löpte jag lätt som en hind.”

De gånger han försökt springa på bana hade han känt sig instängd. I skogen fanns friheten.
Från den dagen var det bara terräng som gällde. Han tränade hårt och systematiskt. Sprang timme efter timme, dag efter dag, längs böljande stigar.
Det var 1920-tal. Intresset för löpning var enormt och tävlingarna lockade folk i tusental.

År 1928 ställde han upp i de svenska mästerskapen på 8 000 meter.
Före tävlingen sprängde bröstkorgen av oro. Men så snart startskottet hade gått släppte trycket.

”Jag kände bara glädjen att få löpa.”

Ute i terrängen sprang han ifrån dem allihop.
Han gick upp på pallen. Elins pojke, oäktingen, gossen utan skor. Svensk mästare. Han kände hjärtat slå. Det var som en saga.

Segrarna skulle snart bli fler. Bästa distansen var 3 000 meter. Tre år i rad vann han Sleipner-tävlingen på Skansen i Stockholm inför jättepublik.

”Jag var uppburen och applåderad, något av en nationell idol. Tidningarna skrev spaltkilometer om mig och jag fick ta emot pris av samhällets toppar.”

År 1930 hörde Stockholmsklubben IF Linnea av sig. De hade fått upp ögonen för den duktige 24-åringen från Örebro.

Den stora löparklubben. Olle Möller tog namnet i sin mun. L-i-n-n-e-a. Magiskt.

Första dagarna ville han bara ge sig ut på gatorna och se folk. Känna tillhörighet, sugas upp i Stockholms anonyma massa.

Klubben ordnade ett jobb på ett bryggeri där han fick köra ut pilsner och svagdricka.
Hela dagen for han runt i den stora bilen, skojade med kunderna och njöt av friheten att få rå sig själv.
Olle Möller tyckte om att ta kontakt med okända. Såg sig som en människovän som gärna pratade bort en stund.

Men alla uppskattade inte hans oblyga stil. Folk kallade honom påflugen och skrytsam och talade elakt bakom hans rygg. Vännerna utanför klubben var få.

”Det är som om en del är omgärdade av ett isbälte som man inte förmår att smälta ner.”

I skogen fortsatte framgångarna. Gunder Hägg, Arne Andersson, Paavo Nurmi. I terränglöpning besegrade han tidens stora namn.
Att hans eget en dag skulle strykas ur landets idrottslexikon verkade otänkbart.

Utanför Sveriges gränser välvde orosmolnen upp.
Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain talade om fred. Få vågade ta hans ord på allvar.

Olle Möller började arbeta extra med att sälja potatis. Han beställde hela skutor från Öland och sålde dem, säck för säck.
Löparkarriären gick mot sitt slut. Om kriget blev verklighet skulle det bli bränsleransonering. Då skulle varenda chaufför riskera att bli utan jobb.
Bäst att lägga pengarna på hög.

Arbetet gav resultat. År 1939 öppnade Olle Möller ett kafé intill den nya fotbollsarenan i Råsunda i Solna.

”Jag var nöjd med livet och välvde stora planer för framtiden. Då började Gerd-historien. Hela mitt liv förändrades. Mina drömmar slogs i spillror.”

G

erd Sylvia Margareta Johansson bodde hos sina föräldrar på Birkagatan 23 i Stockholm. Fredagen den första december 1939 var hon tio år gammal. En fräknig flicka med cendréfärgat hår. Stor för sin ålder, pigg och busig.
Med livet framför sig som ett enda stort äventyr.

Efteråt skulle folk tala om hur snäll och artig hon var. Hur hon brukade hålla upp dörren när portvakten kom. Alltid hjälpa mor och far där hemma.
Så skulle det låta – när ondskan trängt glädjen och skratten ur huset.

”Fallet Gerd. Så har det stått i eldskrift för mig, fallet Gerd som ändrade mitt liv”.

Det skulle bli en kall jul, den första bistra krigsvintern. Dagen innan hade Stalin förklarat krig mot det neutrala Finland. Tiotusentals ryssar ryckte fram över Karelska näset. I kalla skyttevärn frös stupade soldater till is. Den svenska regeringen vacklade. Folket var allt annat än neutralt. På Stockholms gator började man genast samla in pengar, kläder och hjälppaket. Hundratals unga män fylldes av kamplust och tog värvning för Finlands sak.

Utanför porten lekte Gerd kurragömma som om ingenting hade hänt.

Kvart i fem den 1 december följde hon med två äldre pojkar till en parfymaffär på Sankt Eriksplan. Några minuter senare, när pojkarna kom ut, var hon borta.
De antog att hon redan gått hem för att äta middag.

Men hemma i lägenheten tickade klockan på väggen. Minuterna gick och mor och far fylldes med oro. Var fanns deras flicka?
De gick från hus till hus, kvarter till kvarter. Ingenstans fanns Gerd.

Morgonen därpå gick fru Elvira Johansson till polisen.
– Min dotter är försvunnen, sa hon med rödsprängda ögon.
Polisen började leta efter flickan. Andra dagen skrek tidningarna med tjock trycksvärta: ”VAR ÄR GERD?”

Föräldrarna bad allmänheten att hjälpa till i sökandet. På gator och torg, ölschapp och kaféer talade alla om Gerd. Hade hon råkat ut för en våldsman? Fanns det fortfarande chans till ett lyckligt slut?

Dagarna gick och tiden såg ut att vara på väg att rinna ut. I själva verket låg timglaset redan slaget i spillror.

Den 9 december var tre pojkar på väg till Lötsjön i Sundbyberg, sex, sju kilometer från Birkagatan, för att åka skridskor.

I snön hittade de vad de trodde var en skyltdocka från en klädaffär. De gick närmare och upptäckte det ohyggliga: Gerds stelfrusna kropp.

M

ördaren såg flickan på Sankt Eriksplan där hon stod och väntade i toppig luva och gummistövlar.
Han ropade henne till sig och erbjöd en slant för att gå och köpa något gott. Hon neg och tog emot myntet.
Minuten senare kom hon tillbaka besviken. Konditoriet var stängt.
– Då ska jag skjutsa dig till ett som är öppet, sa mördaren.

Gerd gjorde en avväpnande gest, en barnslig rörelse med kroppen. Som ville hon säga: Låt mig vara.
Ändå såg mördaren att hon inte var skrämd. Han bytte taktik. Försökte locka henne till sig genom att säga snälla saker. Steg för steg närmade sig flickan den smutsiga bilen.
Då tog mördaren ett kraftigt tag runt hennes bröst och slet ner henne i baksätet.
Ut mot torget hördes ett svagt rop på hjälp.
Sedan skyndade mördaren hukande till förarsätet. Drämde igen dörren.
Och försvann från platsen, med flickan i sitt våld.

Obduktionsrapportern var chockartad. Gerd Johansson hade troligen strypts med sin egen halsduk. Kort före döden, kanske när hon redan var medvetslös, hade hon blivit våldtagen.
Utsatts för sexuellt övervåld, som formuleringen löd.
Kanske hade gärningsmannen mördat henne för att han tyckte om att döda. Kanske för att han fick panik när hon skrek på hjälp.
Flickkroppen hade kastats ut innan den blev likstel, inte mer än någon timme efter hon rövats bort.

De första dagarna stod polisen rådlös.

På tidningarna ringdes extrapersonal in. Folk var i uppror. Grip mördaren nu, krävde de. Aftonbladet höjde belöningen från 200 till 5 000 och slutligen 10 000 kronor – en förmögenhet då.

Trycket på polisen närmade sig kokpunkten. Då började tipsen strömma in. Strax före klockan fem hade någon sett Gerd stiga in i en bil på Torsgatan, ett hundratal meter från Birkagatan 23. Föraren ska ha varit en man i trenchcoat.

På flickans kappa hade man hittat fibrer i jute, kanske från en säck. Och 305 hårstrån från en hund.
Polisen sökte därför efter en person med bil och hund.

Nu kom än fler tips. Många handlade om samme man: Olof Manfred Möller.
Han hade hund och en skåpbil som gick på gengas fylld med gamla säckar. Men namnet kom som en chock för polisen.
En idrottsstjärna, och särskilt en löpare, var själva definitionen av renhårighet.
Var det verkligen möjligt?

”En framgångsrik man får ofta fiender. Jag hade avundsmän och hade stött mig med en del personer”.

Olle Möller bar visserligen aldrig trenchcoat. Men andra uppgifter gjorde att han ändå blev misstänkt. Vittnen berättade att de hade sett honom vid Torsgatan. Och folk i hans närhet påstod att han var intresserad av småflickor.

Han greps, nekade och släpptes efter bara en vecka.
Bevisen var för svaga.
Men misstankarna mot Möller levde kvar. Efter nära ett års spaning anhölls han på nytt. Den här gången hade åklagaren mer på fötterna. Olle Möller häktades – misstänkt för våldtäkt och mord.

”Tiden i häktet var ett helvete. Vakterna kallade mig förbannade mördare och hotade hela tiden med stryk.”

Förhören pågick dag och natt. Om och om igen ställdes samma fråga.
– Vad gjorde ni klockan fem den 1 december?
Olle Möller försökte minnas. Letade stressat efter alibi, trasslade in sig detaljer. Sa att han hade träffat personer han inte hade sett. Varit på platser där han inte satt sin fot.

Till slut slog han fast en version. Att han hade kört ut ett parti potatis till en butik på Frejgatan runt femtiden. Och därefter träffat en idrottskamrat och åkt till ett garage.
Men uppgifterna kunde inte bekräftas.
Mellan klockan fem och sex var Olle Möller en man utan alibi.

Över hundra av hans kamrater och kvinnobekanta hördes. I tidningarna var tonen hätsk – och Möller svartmålades på lösa grunder.

”Man sa att jag var erotiskt intresserad av småflickor och gärna sökte deras sällskap. 
Man sa att jag var rå och pervers mot kvinnor och flera gånger försökt tvinga till mig samlag med våld. 
Man sa att jag avlivat min hund för att undanröja bevis. 
Man sa att jag setts med flickan först vid Torsgatan, sedan vid Lötsjön. 
Man sa att jag inte hade något alibi för tidpunkten för morden. 
Man sa att jag uppträtt osäkert efter mordet och därmed avslöjat mig som Brottslingen. De ville visa för allmänheten att de hittat en mördare. 
Men inget av detta var sant. Jag var oskyldig.”

Några år tidigare hade Elise Ottesen-Jensen grundat RFSU och inlett sitt arbete med att rikta ljuset in i det mest förbjudna – svenska folkets sexliv.
Nu skar frågorna under rättegången som rakblad genom den tidens stränga sexualmoral.

 

I

tidningarna anklagades Olle Möller för att ha förstört sitt äktenskap genom att vara kroniskt otrogen och våldsam. Hans före detta hustru tvingades till förnedrande förhör. Pressad och skrämd ställdes hon framför öppen ridå.
Ja, hennes make var helt normal i det erotiska.
Nej, hon hade inte märkt några avvikande tendenser.
Nej, hon hade inte blivit tvingad till något.

Vittnen som kände Olle Möller hävdade att han sökte umgänge med varje kvinna han träffade, ibland frivilligt, ibland med våld.

”MÖLLER AV STARKT EROTISK LÄGGNING”, löd en tidningsrubrik.

En 15-årig flicka som brukade gå ut med Möllers hund pekades ut, men skaffade läkarintyg på att hon fortfarande var oskuld.
Olle Möller höll fast vid att han inte gjort något fel.

”Jag var en normal, varmblodig man. Med en sådan mans normala drifter. 
Jag behövde verkligen inte tvinga till mig något och särskilt inte av ett barn. 
Jag hade kvinnor att välja bland om jag ville tillfredsställa mig. 
Åklagaren försökte visa att jag skrutit om mina erotiska framgångar. Än sen? Jag är väl lik det överväldigande antalet män.”

Åklagaren gick vidare till historien om hunden Key. Den trogne schäfern som alltid låg längst bak i Olle Möllers skåpbil, ovanpå potatissäckarna.

En kort tid efter mordet hade Möller gått till veterinären för att avliva hunden. I formuläret uppgav han att han hette ”Pettersson”. Sedan bad han veterinären skriva ett annat datum på kvittot.

”Hunden var svårt sjuk, men jag var ändå bedrövad. Det kändes som jag lämnade min vän till bödeln. 
Att ange falskt namn var en spontan reaktion, jag ville inte att det skulle stå att det var jag som hade dödat hunden.”

Datumet hade med hundskatten att göra, påstod han.
Genom att ändra det skulle han kunna få tillbaka pengar. Hundhåren som hittades på Gerd Johanssons kappa analyserades av en professor i veterinärmedicin och jämfördes med de hår man hittat i Möllers hem. På samma sätt jämfördes fibrerna.

Det var första gången ett sådant test gjordes i Sverige och intresset var enormt.
Men svaret blev en besvikelse.
Det gick inte att utesluta att hundhåren på kappan kom från Möllers schäfer. Men det gick heller inte att utesluta motsatsen.

Det psykologiska testet:
Olle Möller fördes in ett rum och presenterades för en psykolog. Man pekade på en tavla, där det stod en serie med siffror.
Sedan band man en halsduk över hans ögon och bad honom upprepa serien.

Testet gick bra och han skulle just förbereda sig för nästa. Då kom en annan psykolog in.
– Jag behöver min halsduk nu. Ni får ta den här i stället.

Den här gången blev Olle Möller ställd. Han lyckades inte upprepa en enda siffra.
Halsduken hade tillhört Gerd Johansson.

Testansvarige docent Waldemar Fallenius sammanfattade:
”Hans reaktion utgör enligt min uppfattning det synliga tecknet på igenkänning (…) med därav föranledda rubbningar av hans uppmärksamhet och minnesverksamhet.”

Möller skyllde reaktionen på avbrottet, på att han blivit stressad.

”Även om jag hade varit gärningsmannen skulle jag inte ha kommit i håg en halsduk jag sett i halvmörkret ett år tidigare. Det var ett idiotiskt test. 
Psykologi på barnkammarstadiet.”

 

D

et var något som guppade på ytan.
Länge var det ingen som märkte något. Men till sist slog styvbrodern Edvin larm.

Några karlar från varvet rusade dit. Först såg man inget. Sedan upptäckte man barkbåten som Olle hade knutit runt fingret. Hur den flöt fram och tillbaka på ytan.
En av karlarna kastade sig i vattnet och lyckades dra upp honom i sista stund. Pojkens liv var räddat.

”Jag minns att allt var så ljust och skönt därnere.”

Tanken på att komma hem med blöta kläder gjorde honom livrädd. Han försökte torka dem över öppen eld. Resultatet blev att han kom hem med kläder som både var blöta och luktade rök.
Ingen lyssnade på hans förklaringar. Den kvällen skulle rottingen slå honom blodig.

S

kyldig eller oskyldig? Tidningsskriverierna ville aldrig ta slut. Krigsvintern 1941 var Olle Möller namnet på allas läppar. En hel del talade för att han var oskyldig. De vittnen som sett Gerd försvinna hade svårt att peka ut Möller när han ställdes upp mellan storväxta poliser.

Och varken bilen eller kläderna stämde överens med deras vittnesmål. Men advokat Hugo Lindberg fick dåligt gehör.
I takt med att skriverierna tilltog och belöningen ökade ändrades berättelserna. Personbilar blev skåpbilar. Trenchcoatar sportjackor.
Och fler detaljer kom plötsligt till, månader efter de första förhören.

”Runt mig märkte jag hur det vävdes ett nät av halvsanningar, lögner och fria fantasier. Åklagaren framställde mig som ett monster i människohamn.”

En omständighet var att Möller hade setts tvätta skåpbilen på Centralgaraget strax efter mordet.
Den första dagen i rätten utsattes han för korsförhör i sju timmar. Man lade fram bilder på den döda flickan.
– Nå, vad säger Möller om bilderna?
– Jag tycker de är hemska, svarade han utan att röra en min.

Vissa frågor skulle provocera.
– Vem är din far, Olle Möller? Varför har du aldrig brytt dig om att ta kontakt med honom?
Olle Möller blev orolig, brusade upp. Skrek ut i rättssalen att han var oskyldig.
Det ligger något fladdrande över Möllers väsen, konstaterade åklagaren.

 

D

et spelade ingen roll hur mycket han tjatade.
Olle Möllers mor ville aldrig berätta vem hans far var. Men på sommarlovet, hemma hos mormor, gav den gamla kvinnan vika.
– Din far heter Bernhard Hallberg och är stationskarl i Degerfors.

Några dagar senare var han där, på stationen. Han såg mannen direkt. Det var något med hans ansikte, kanske liknade de varandra.
Olle vankade av och an. Så tog han sig mod.
– Jag är Elins pojke, sa han.
– Elin, stammade mannen. Elin Möller.
Tyst såg han på pojken.
– Men bor inte hon i Örebro, fick han fram.

Olle förklarade ivrigt vad han gjorde i Degerfors, att han var här för att hälsa på mormor och morfar.
Det fanns så mycket han ville berätta. Men mannen verkade otålig. Han tittade på klockan.
– Tåget kommer in strax. Gå till perrongen.

Pojken tittade bort över den tomma rälsen en stund, utan att se något tåg. Sedan vände han sig om.
Bernhard Hallberg var inte längre där.
I över en timme väntade han. Men mannen som var hans far dök aldrig upp igen.

 

Ä

nnu en pusselbit kom på plats.
En man på häktet hävdade att Möller försökt få honom att ge falskt alibi. Därefter skulle han ha erkänt mordet.
Möller nekade. Men rätten ansåg att indiciekedjan var sluten.
Man ville ha en syndabock att avreagera sig mot. Det var primitiva känslor som var tvungna att få utlopp.

Den 7 mars 1941 – efter över ett år av polisarbete, tolv rannsakningar och inte ett enda tekniskt bevis – föll domen.
Stockholms tingsrätt gav Olle Möller tio års straffarbete för mordet på Gerd Johansson.
När domen lästes upp rörde han inte en min. Men utanför rättssalen bröt han ihop och började gråta.

”Det kom som en fullständig chock. Jag Olle Möller var dömd som sexualmördare.”

Aftonbladets belöning delades mellan allmänhet och polis. Möllers vän Karl Gustaf Isaksson fick tre tusen kronor för att han varit först att tipsa.
Han hade fattat misstanke då Möller avlivat sin hund. Tyckt att vännen betett sig konstigt varje gång Gerd kom på tal.
För pengarna köpte han en byggtomt i Nödinge för sin familj.

Merparten av det som återstod gick till förste stadsfiskal Eugen Glas. Han valde att skänka pengarna till välgörenhetsföreningen Barnens dag.

Olle Möller fördes till Långholmen, fängelseön mitt i Stockholm. Till ett liv bakom galler och höga murar.

År 1942 gifte han sig för andra gången, med den kvinna som stått vid hans sida under rättegången. Det blev en enkel vigsel i fängelsets andaktsrum.
Hon lovade att vänta, men breven och besöken blev snart färre.

”Jag fick höra från andra interner att hon hade börjat trösta sig med andra. Jag hade inget annat val än att gå med på skilsmässa. Jag kunde inte tvinga mig på henne.”

Till slut, den 1 september 1948, gick han ut i friheten.
Bakom sig hörde han de tunga grindarna slå igen. Framför sig såg han träden, gräset och fåglarna. Han gav sig ut på gatorna, blandade sig med människorna, knuffades, trängdes. Upplevde lyckan av beröring, ruset av att vara fri.

En dag klev han in på sitt favoritkafé med en kattunge under armen. Där fanns en servitris han inte hade sett tidigare. Han såg på henne och presenterade sig som potatishandlaren Manfred Möller.
Efter ett tag fick hon höra sanningen – att han hette Olle i förnamn och var dömd för mord. Hon konfronterade honom, men det ändrade inget.
Kerstin hade bestämt sig – och de blev ett par kort därefter. Drömmen var ett liv i lugn och ro, som vilken familj som helst. Men lyckan blev kort.

År 1956 hittades femåriga Kerstin Blom våldtagen och mördad i en resväska som guppade i Albysjön, söder om Stockholm.
Allt kändes kusligt bekant. Kerstin Blom hade sist setts vid Sankt Eriksplan, bara hundra meter från den plats där Gerd Johansson försvann. Olle Möller hade än en gång setts köra runt i trakterna vid samma tid.

Saken verkade klar. En gång mördare, alltid mördare.
Olle Möller anhölls för häleri – ett svepskäl för att få ta in honom i förvar.
Vittnen svor på att de hade sett honom med flickan, att han skulle ha plockat upp henne i sin bil.
Polisen var övertygad. I förhör efter förhör pressade de honom. Men svaret blev alltid detsamma: nej, nej, nej.

I en vecka höll de på. Sedan släpptes han, till polisens ilska. Indicierna var för tunna.

”Polisen var övertygad om att det var jag. Folk önskade att jag skulle fällas, med hela sina hjärtan.”

Olle Möller var fri men inte friad. I brevlådan samlades hatbreven på hög. Om nätterna ringde telefonen igen och igen.
Kunder vägrade att befatta sig med honom och vart han än åkte låg polisen hack i häl.
Olle Möller blev orolig och fick problem med nerverna.

”Åter höll mitt liv på att förstöras, min tillvaro på att slås i spillror.”

Olle Möller fattade ett beslut: att lämna Stockholm.
Han tog med sig fru och dotter tillbaka till sin barndoms trakter, till Hidingsta på landet utanför Örebro.
Här slog han sig ner på en hönsgård, bara någon mil från pappersarbetarens hus.
Telefonen tystnade, breven slutade komma. Bondelivet plöjde fram i trygga spår.

Då försvann fru Ruth Lind från Fjugesta.

D

et var en kall mulen dag utan aning om den heta sommar som väntade. 34-åriga Ruth Lind var vanligtvis friskheten själv.
En rödblommig kvinna, prydlig i kappa och hatt.
Nu hade hon varit på sjukhuset några dagar för ryggproblem. Allt som återstod var att prova ut en stödkorsett på ortopediska kliniken. Sedan skulle hon ta femtåget hem.

Hela dagen, den 26 maj 1959, gick hon runt mellan olika avdelningar.
Strax före fem var hon klar. Timmen efter begav sig maken Gunnar till stationen hemma i Fjugesta. Han stod på perrongen och såg resenärerna gå av.
Ruth var inte där.

Oron växte i hans bröst. Vad hade hänt? Dagen därpå gick han till polisen.
– Min hustru är försvunnen, sa han.
Man efterlyste henne i tidningar och på radio, startade skallgångskedjor och finkammade skogarna runt parets gård.
Ingenstans stod hans hustru att finna.

De närmaste veckorna skulle rynkorna runt hans panna djupna. Vännerna skulle vittna om att han såg ut att ha åldrats tio år.
Gunnar Lind vägrade att inse det andra fruktade. Ville fortsätta att leta in i det sista.

Mördaren hade stannat bilen på skogsvägen utanför Fjugesta.
Det handlade om sex. Han ville, men inte hon.
Inom sig kände han ilskan växa. Hur den höll på att slå över i något annat. En kraftig impuls – att döda.
Han slet ut kvinnan ur bilen och tog tag om hennes hals. Tryckte så hårt han orkade. Men hon lyckades komma ur hans grepp.
Han försökte slå henne över ansiktet. Men än en gång lyckades hon slita sig loss.
Så fick han tag om henne bakifrån. Han drämde till henne i huvudet. Igen och igen. På det tredje slaget sjönk Ruth Lind ner på marken, död.
Mördaren sprang tillbaka till bilen och åkte därifrån.

Senare på kvällen, när ruset hade lagt sig, fylldes han av oro. Tänk om någon hade sett honom.
Platsen var inte bra, kroppen måste flyttas.
Tidigt nästa morgon var han där igen. Han lyfte upp Ruth Linds döda kropp och släpade bort den till bilen.
Sedan körde han iväg till en skogsväg i Dylta, på andra sidan av Örebro.
Bakom en lång vedtrave några meter in från skogsstigen dumpade han liket.
Han arbetade länge och omsorgsfullt. När han hade täckt henne med ett tjockt lager ris åkte han från platsen.
En mördares arbete var till ända.

Men kvar på marken låg en tandprotes, fullt synlig.

Under allt större press försökte polisen sammanfatta läget.
Sista gången Ruth Lind hade setts var utanför sjukhuset, klockan fem den 26 maj. Vad som hade hänt sedan var okänt.
Dag efter dag strömmade tipsen in. En bekant som också var på sjukhuset berättade att Ruth Lind hade sagt att hon skulle få skjuts hem av en man i rutig skjorta.
Andra besökare vittnade om att de sett en skjortklädd man gå från sal till sal och leta, strax före klockan fem.
Polisen hade sitt spår. Jakten på skjortmannen fick högsta prioritet.

Olle Möller hade varit på kliniken samma dag. Han hade gjort illa ryggen när han försökt springa igång en bil och åkt till sjukhuset för att få träffa en doktor. På sig hade han en blårutig skjorta.

Polisen reagerade direkt på det märkliga tipset. Den dömde flickmördaren.
På sjukhuset.
Olle Möller.

De satte hans hem under bevakning och ryktet började spridas. Olle Möller hörde viskningarna bakom ryggen.
Skjortmannen, där går skjortmannen. Tidningarna skrev att mannen i skjortan tidigare hade straffats för ett sexualmord. Men journalisterna visste ännu inte vem han var.

För Olle Möller blev situationen ohållbar. Han ville få slut på ryktena och vände sig till Aftonbladets reporter Börje Heed.

– Du måste hjälpa mig, sa han. Nu är dom jävlarna efter mig igen.
– Varför då, undrade Heed.
Möller spände ögonen i honom.
– Begriper du inte. Det är jag som är skjortmannen.

Aftonbladets löpsedel dagen därpå, måndagen den 22 juni 1959, blev historisk:

 

L

umpen i trängtrupperna på T1 i Örebro år 1927. De andra soldaterna gaddade ihop sig mot honom. Tryckte ner honom med fasta grepp och hårda slag.
Vad gjorde han för fel?

”Jag har så ofta undrat över den egendomliga mentalitet som skapas hos vanligen hyggliga pojkar, så snart de får makt att plåga någon. Kanske elakhet och grymhet ligger latent hos oss. Och inte behöver mycket för att flamma upp.”

Då hände något oväntat: tjugoårige Olle Möller fick en vän. En kamrat som tog honom bort från luckan, hem till sin familj i Örebro.
Kväll efter kväll var han där. Han släpptes in i familjens värme. Olle Möller hade aldrig varit med om något liknande.

”Hans mamma blev min mamma nummer två och jag älskade henne, hon var den bästa mamma jag haft.”

R

edan den 1 juni hade lantbrukaren Arnold Larsson hittad en slängd tandprotes intill en skogsväg i Dylta. Att den skulle tillhöra den försvunna kvinnan som det skrevs om i tidningarna hade aldrig slagit honom.
Till slut satte han in en annons i lokaltidningen, under rubriken ”Upphittat”. Den 25 juni blev polisen intresserad.
De bad honom peka ut platsen.
Tjugo meter bort låg Ruth Lind under risbuskarna.
Hon hade skador i strupen, krossår i huvudet och spräckt skalle. Ett offer för en bestialisk våldsverkare, konstaterade rättsläkaren Ingrid Lingmark, den enda kvinnan i mordutredningen.

Inget tydde på att Ruth Lind våldtagits.

Riksmordkommissionen reste från Stockholm till Örebro samma dag. Stora hotellet fylldes av journalister från landets största tidningar.

Några skälvande dygn skulle följa.

Ingemar Johansson gick upp i ringen mot amerikanen Floyd Patterson. Och slog knockout i tredje ronden. Det osannolika hade hänt – en svensk hade blivit världsmästare i boxning.

Olle Möller var en av miljoner svenskar som satt vid radion. Men han hade svårt att glädjas. Han anade att hans dagar i frihet var räknade, att polisen snart skulle slå till.
De stoppade honom när han var på väg från Örebro fyra dagar senare. Sent samma kväll åkte Börje Heed ut till Hidingsta för att intervjua Kerstin Möller för Aftonbladet.

Det var en lugn varm sommarnatt. Månen glänste på gårdspumpen och till och med de 500 hönsen verkade ha kommit till ro.
Till sent på kvällen hade Kerstin Möller försökt svara på den åttaåriga dotterns oroliga fråga.
”När kommer pappa hem?”
Nu satt hon ensam i köket. Tom efter dagar av ängslan.
Utanför ljusnade det. En ny dag höll på att bli till – fylld med oro för framtiden.

På polisstationen ökade trycket på Möller.
Om och om igen tvingades han redogöra för vad han hade gjort den 26 maj. Hur han åkt till sjukhuset för att ordna ett hålfotsinlägg.
Blivit sittande i väntrummet för att vid tvåtiden bestämma sig för att återvända en annan dag.

”Vid halv fyratiden tog jag en moped ner till saluhallen för att få betalt för några äggleveranser. Därefter åkte jag hem för att byta kläder och sedan, klockan halv sex, åkte jag tillbaka till saluhallen för att hjälpa fiskhandlare Mellgren med vissa sysslor. 
Därefter tog jag mopeden till kexfabriken, där jag blivit lovad foder till mina höns. 
Därefter åkte jag hem till Hidingsta och tillbringade natten hemma. 
Så gick det till. 
Jag hade inte en aning om hur fru Lind såg ut, inte det ringast minne av att ha sett henne i väntrummet.”

Förklaringarna var mer än tillräckliga för att han skulle släppas omedelbart, menade Möllers advokat.

Men åklagaren såg en annan sanning. Han hävdade att Olle Möller i stället hade tagit kontakt med Ruth Lind på sjukhuset och gjort upp om att skjutsa hem henne till Fjugesta efter besöket. Att han senare skulle ha lånat fiskhandlare Mellgrens gröna lastbil på Saluhallstorget.
Med fiskbilen skulle han ha plockat upp Ruth Lind strax före klockan fem och satt av mot Fjugesta.
Någonstans längs vägen skulle han ha försökt närma sig henne, men blivit avvisad. I vredesmod skulle han ha dödat henne och dumpat hennes kropp.
Dagen därpå skulle han ha åkt tillbaka med fiskbilen och flyttat kroppen till buskaget i Dylta.

Fiskhandlare Mellgren förnekade visserligen att Möller skulle ha lånat bilen. Men det saknade betydelse, menade åklagaren.
Det var så här det måste ha gått till.
För andra gången i sitt liv blev Olle Möller häktad för mord. För andra gången hävdade han benhårt sin oskuld.

”Jag var helt lugn. Denna gång kunde man inte fälla mig på falska vittnesmål. Denna gång hade jag ett gott alibi för hela dagen.”

 

K

arlstad, 1936.
Favoriten Olle Möller öppnade loppet i sprintertempo och konkurrenterna såg honom försvinna bortom myrarna.
Det kommer aldrig att hålla, tänkte de.

När han hade passerat järnvägen vände han på huvudet. De andra löparna var utom synhåll. Han tog tag i bommen och drog ner den.
Förvirringen blev total. Det var de svenska mästerskapen i terränglöpning och Olle Möller, 30, kunde promenera i mål.

”Känslan att spränga målsnöret som segrare var det bästa jag visste.”

 

N

ästan tjugo år hade gått sedan Gerd-mordet och Sverige höll på att förändras. Jordbruken lades ner i tiotusental och bönderna flyttade till de nya hyreshusen som sköt upp på åkrarna i utkanterna av städerna där jobben och framtiden fanns.
Folk fick råd att köpa bil och åka på semester.

Sommaren 1959 styrde många till Dyltaskogen där Ruth Lind hade hittats. Bönderna i byarna talade om att öppna korvstånd för att tjäna storkovan på raderna med Saab 93:or och Amazoner.
Runt om i skogarna utanför Örebro åkte reportrar från Aftonbladet och andra tidningar runt och letade vittnen.
Ofta talade de ut i tidningen innan polisen ens visste att de fanns.

Den sommaren var det som om det inte gick att skriva för mycket om mordet. Familjen Linds sorg blev hela landets trauma. Fjugestafruns öde det givna samtalsämnet. Sida upp och sida ner fylldes med uttalanden av vittnen och poliser som pekade ut Möller.

Sällan antyddes det att han skulle kunna vara oskyldig, att fallet ännu inte var löst. Än en gång utfäste tidningar stora belöningar för uppgifter som ledde till att mördaren kunde fällas.

Journalistiken hade förändrats. Borta var äldre tiders hövliga frågor till makthavarna. Nu var det en annan, mer aggressiv stil som gällde i det hårda upplagekriget.

”Tidningarna rasade som uthungrade vargar, man dröp av hat mot mig. Allmänheten hade tagit ställning. Men allmänheten var en dålig domare.”

På kvällarna träffades journalisterna i restaurangen på Stora hotellet i Örebro. Mitt bland dem satt Möllers advokat, Einar van de Velde. Kväll efter kväll bjöd han på champagne och skålade. Nöjd över sin plats i stormens öga.
En gång var han så trött att han somnade i rättssalen dagen därpå.
– Kan någon vara så vänlig och väcka advokat van de Velde, tvingades domaren utbrista.

Åklagaren hade hoppats hitta spår av fiskfjäll på Ruth Linds kläder som skulle visa att hon suttit i Mellgrens bil. Men analysen blev en besvikelse.
Resten av den tekniska utredningen gav lika lite.
Enligt obducenten hade det runnit ut en och en halv liter blod ur fru Linds kropp. Men i förarhytten till Mellgrens fiskbil och på Möllers kläder hittade man inte en droppe.
Åklagarens intresse riktades i stället åt ett annat håll – vittnena.

Utfrågningarna kom att föras i en hätsk stämning, som om saken redan var klar. Olle Möller nekade först till att han över huvud taget skulle ha sett Ruth Lind på sjukhuset.
Sedan – när flera vittnen intygat att de setts tillsammans – ändrade han sig.

”Det är inte omöjligt att vi växlat något ord. Men jag upprepar: vad jag är medveten om har jag inte talat med fru Lind.”

Nästa steg i den vittneskedja åklagaren höll på att bygga upp blev en man som hade stått vid vägskälet vid gummifabriken i Nybble. Han hade sett en person som liknade Olle Möller svänga in med fiskbilen och med en kvinna vid sin sida.
Andra vittnen berättade att de senare sett fiskbilen åka tillbaka mot Örebro.
Åklagaren ritade upp en ”Dödens cirkel” i vilken Fjugestafrun måste ha blivit mördad och dumpad.

Nyckelfrågan blev om det var möjligt att hinna hämta fru Lind i Örebro klockan fem, köra ”Dödens cirkel” via vägskälet i Nybble och mordplatsen och sedan vara tillbaka i staden klockan sex, då Möller setts i saluhallen.
Utan tvekan, hävdade åklagaren. Inte alls, menade Möller och van de Velde.

”Jag skulle alltså först ha övertalat fru Lind genom min flödande charmörförmåga att åka med. Och sedan varit tvungen att köra hela sträckan i rusningstid. 
Sedan måste man också rimligen räkna med att jag skulle ha tid att försöka övertala fru Lind godvilligt till en herdestund och – när inte det gav resultat – döda henne och gömma kroppen. Även om jag kört den snabbaste sportvagn skulle jag inte ha hunnit.”

Aftonbladet hyrde fiskbilen för att själva köra den 55 kilometer långa ”Dödens cirkel”.
”Provtur bekräftar att fiskbilen hann hålla tiden”, löd rubriken nästa dag.

Polisen bestämde sig för att göra samma sak. Men under tiden hade någon hunnit kvadda fiskbilen. Ett viktigt led i bevisningen var förstört.

I takt med tidningsskriverierna blev vittnena allt fler. Människor trädde fram efter flera månader.
De talade om att de hade sett fiskbilen än här, än där ute i skogarna.
Många vittnesmål var märkligt detaljerade med tanke på att det gått så lång tid. Varför vittnena inte trätt fram tidigare var oklart.
– Vi väntade på en klarsignal från Gud, sa en av dem.

Fortfarande visste man varken var eller hur fru Lind hade dödats. Men vittnesnålarna på kartan blev allt fler. Sammanlagt var det 104 personer som hade sett något.
Utpekandena välvde sig runt Olle Möller. Han var snärjd i dödens ring.

104 vittnen – men inget bevis:

Den skälvande timmen mellan fem och sex. En mystisk bil på villovägar, belöningar, indicier och brist på tekniska bevis. Det var nästan kusligt likt. Hur mår en människa som åter anklagas för mord – om han är oskyldig?

Rapporterna från rättssalen beskriver Olle Möller som lynnig och impulsiv. Men det är något som inte stämmer.
På flera av bilderna tittar han glatt in i kameran.

Framför journalisterna – leende.
Bredvid sin oroade hustru – leende.
Intill försvarsadvokat van de Velde – leende.

Är han en okuvlig optimist som njuter av uppmärksamheten?
Påminner det honom om ungdomens berömmelse – att åter få vara i händelsernas mitt?

Det var som om en Hollywoodstjärna hade kommit till staden. Fönster krossades i trängseln och poliserna fick rycka ut för att hindra tumult.
Rättegången mot Olle Möller skulle börja den 28 oktober och folk köade i timmar för en plats.

Det handlade om ett av de krångligaste, mest svårdömda brottmålen någonsin i Sverige. Men de nio nämndemännen i Östernärkes häradsrätt i Hallsberg – alla män – hade bestämt sig.

Vittnen som pekat ut Möller var att lita på. Hustrun och fiskhandlare Mellgren kunde lämnas därhän.
Olle Möller förstod till sist.

”Stämningen under rättegången var förgiftad. Jag skulle dömas för att jag är Olle Möller, inte för att det fanns bevis. Polisen ville sätta dit barnamördaren som de inte kunde få fast för mordet på Kerstin Blom.”

Den 5 augusti 1960 föll domen. 365 maskinskrivna pappersblad sammanfattade de 17 indicielänkarna.
Protokollföraren Sten Wickbom, som nästan 30 år senare skulle tvingas avgå som socialdemokratisk justitieminister efter storspionen Stig Berglings rymning, sammanfattade.
Att Olle Möller dödat fru Ruth Lind under bilfärden genom ”Dödens cirkel” den 26 maj 1959 var ställt bortom allt rimligt tvivel.

Möller överklagade, förgäves. Året därpå skärpte hovrätten straffet till elva års förvaring på säkerhetsanstalt.
När domen kom låg Olle Möller i sin cell, febersjuk. Han vacklade till telefonen för att ta emot samtalet från advokat van de Velde.
Olle Möller ryckte till – som om han fått ett piskrapp. Sedan började det rinna ur ögonen.

”För andra gången i mitt liv dömdes jag oskyldig till det mest fruktansvärda av brott. För andra gången hade man begått ett justitiemord.”

Olle Möller var åter dömd. Men resten av livet skulle han hävda sin oskuld.

Fri – men aldrig frikänd

Var rädd om dina Kära!
Du har dem icke jämt
Vår tid och vår sammanvaro
har ödet så bestämt.
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner.
Så våra dagar svinner.
Vi har dem snart ej mer.

Än en gång satt Olle Möller i fängelse. Än en gång tvingades han börja sin långsamma väntan. Se sekunder bli till minuter. Minuter till timmar, dagar, veckor, månader, år.

Livet i fängelset hade förändrats sedan förra gången. Vakterna var mindre hårda. Maten var bättre och han fick ha radio och tidningar i cellen.
Ändå kunde han inte vänja sig vid sitt onaturliga liv. Värst var kvällarna.

”Kan ni tänka er hur det känns när nyckeln vrids om i låset halv sju? Då ljuset sakta bleknar och allt blir tyst. Då kommer tankarna.”

Han skrev dikter och målade dukar i starka färger.
Ofta återkom han till naturen. Till ängarna, skogarna och gläntorna. Försökte minnas hur han sprungit fram – ung och fri.
Han ville tränga bort tankarna på slumpen – tillfälligheterna som förstört hans liv. Och bitterheten som växte djupt därinne.

”Vi är skuggorna, samhällets glömda människor. 
Så många av er är så präktiga, så mätta, så oförvitliga. Ni har motstått frestelser, ni har fått en vårdad uppfostran och sover gott om natten. Men tänk att den som står framför skranket lika gärna kunde vara du själv. En förvillelse på några sekunder och livet blir format bakom tjocka murar.”

Först efter sju år fick Olle Möller sin första permission. Han åkte hem till Hidingsta för att fira sin 60-årsdag. Men något var fel. Väggar och tak hade börjat förfalla. Möbler och redskap hade bytt plats. Livet hade gått vidare utan honom.
Något år senare begärde hans hustru Kerstin skilsmässa.

De flesta inom polisen var övertygade om att Olle Möller också var skyldig till mordet på Kerstin Blom. Men det fanns de som tvivlat och fortsatt spana. År 1963 greps Karl Hugo Fernström för mordet. Ställd inför tung bevisning erkände han.

Jurister och journalister började nu få upp ögonen för Olle Möller. Kanske var han oskyldig även till morden på Gerd och Ruth?

Nya detaljer kom fram kring Gerdmordet. En viktig punkt mot Möller hade varit  hundhåren på flickans kappa. Nu, 25 år senare, trädde grannar fram och vittnade om att de sett flickan leka med en annan hund på gården, av samma ras som Möllers.

Olle Möller hade misstänkts för mordet på Kerstin Blom för att det påminde om det på Gerd Johansson.
Kanske var det i själv verket så att det var Fernström som dödat båda flickorna?

Olle Möller tog mod till sig och begärde resning i Högsta domstolen. Det blev avslag.
Fredagsmorgonen den 9 oktober 1970 gick Olle Möller till sist ut genom Norrköpingsfängelsets grindar, 64 år gammal.

”I dag är jag en fri man. Det är en otrolig lyckokänsla. 
Så glad som jag är i dag har jag nog aldrig varit.”

Mot slutet av hans liv skulle det komma fram nya uppgifter även i Ruth Lind-fallet. En intern utredning inom polisen pekade på stora brister i arbetet.
Bland annat hade man struntat i uppgifter om en andra grön lastbil.
Dessutom trädde en kvinna fram och berättade att en man erkänt för henne att det var han som mördat Ruth Lind.
Mannen hördes av polisen och började göra vissa medgivanden. Olle Möller fick beskedet av sin advokat – och brast i gråt. Men bara ett par veckor innan mannen skulle kallas till ett formellt förhör dog han.

Hemma i Olle Möllers stuga i Hidingsta var tiden på väg att rinna ut.
Sockersjukan tvingade honom att amputera, gjorde honom till en löpare utan ben.
Han var 77 år och ensam med rottweilern, hönsen och pokalerna på hyllan. Ändå tänkte han inte ge upp.

Ute på tomten nådde poppeln han planterat förra våren oväntad höjd. I stugan flyttade en ny kvinna in. Kanske fanns det fortfarande hopp.
Olle Möller ställde sig upp på sina proteser och begärde resning i Högsta domstolen en sista gång.

Två år senare skulle beskedet komma – avslag.

Möjligheten att rentvås försvann.
Men Olle Möller slapp uppleva besvikelsen.

Efter att glatt ha tagit avsked av ett par journalister gav han sig ut på promenad i sina proteser. Han vände sig om för att ropa på hunden. Föll och bröt lårbenshalsen.
Det blev slutet för Elins pojke. På sjukhuset somnade han in.

Fattigbarnet, löparesset, mannen som två gånger dömts mot sitt nekande, som in i det sista trott på upprättelse, var död.
Kalenderns sista blad var den 22 mars 1983.

”Jag vill bevisa sanningen så att ingen undgår att se den. Få mina ord vägda på rättvisevåg. Rentvå mitt namn, en gång för alla.
Jag, Olle Möller, vill se folk i ögonen utan att bli betraktad som en mördare. Gå som en fri man bland fria män utan att väja för fula ord. 
Jag är oskyldig!”

Olle Möller satt i fängelse i 19 år. Ingen annan svensk har suttit så länge bakom galler mot sitt nekande och utan tekniska bevis.

Brutal dubbelmördare – eller två gånger offer för justitiemord?

Invändningarna mot rättegångarna mot Olle Möller har de senaste årtiondena vuxit sig allt starkare. Allt fler är övertygade att han satt oskyldigt dömd.

Kritikerna menar att de vittnesmål som talade mot Möller godkändes. Medan de som  stödde honom underkändes. Samtidigt som en rad andra spår lades ner.
Man pekar också på att vittnen kan ha påverkats av tidningsartiklarna som skapade en bild av att Möller var skyldig. Liksom de väldiga belöningarna.
Många vittnesmål ändrades under utredningens gång för att bättre passa in i åklagarens bild.

Andra tonar ner talet om justitiemord.

Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, har svårt att se att det gjordes några större misstag under rättegångarna.
– En domstol skulle troligen ha valt att fälla på samma indicier även i dag, säger han.

Länge verkade det som om Olle Möller tagit svaret med sig i graven. Men dna-tekniken har väckt nytt hopp.

Marie Allen är docent vid Uppsala universitet och en av landets främsta experter på dna-teknik. Hon kallas ofta in i polisutredningar när dna-spåren är skadade eller måste utvinnas på ett mer komplicerat sätt.

Tidigare har hon bland annat tittat på den kula som dödade kung Karl XII. I framtiden hoppas hon kunna titta på Gerd-mordet.
– Det finns otroligt mycket material sparat. Det vore intressant att gå igenom det, säger hon.

En forskare som redan är gåtan på spåret är Peter Savolainen, doktor på KTH i Stockholm och expert på hundhår. Hans idé är att utvinna dna-profiler ur de sparade hundhåren på Gerds kappa och håren från Olle Möllers schäfer.
Matchar de är Möller sannolikt skyldig.
Håren är i dåligt skick och Savolainens första försök, i slutet av 90-talet, misslyckades. Men utvecklingen på området går snabbt och för varje år förfinas tekniken.
– Jag har goda förhoppningar att lyckas ta fram en tillräckligt bra dna-profil inom de närmaste åren. Tekniken finns i stort sett redan i dag, säger Peter Savolainen.

De bäst bevarade hårstråna är däremot försvunna.

Peter Savolainen har hört att de ligger och samlar damm på någon forskarinstitution i Sverige.
– Hade vi haft dem här skulle vi troligen ha svaret redan i dag.
Han vädjar till alla som vet något att höra av sig till Aftonbladet.

Hoppet att lösa gåtan Olle Möller lever än.

Källor: 
• Intervjuer: Marie Allen, docent Uppsala universitet; Peter Savolainen, forskare i bioteknik, KTH; Christian Diesen, professor i processrätt, Stockholms universitet; Henry Tibblin (en av pojkarna som hittade Gerd Johanssons kropp).
• SVT, dokumentär, ”Olle Möller” 1984 av Lars Göran Pettersson.
• Mattias Nöjd, ”Om indiciebevisning i brottmål och bevisvärdering i vissa indiciemål”, Stockholms universitet 1998.
• Tidningsartiklar, pressklipp från Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Stockholms-Tidningen 1939–1984.
• Olle Möller: ”Jag är oskyldig”, Kristall-förlaget, Malmö 1966.
• Dikten skrevs av Olle Möller i fängelset.
• Flertalet av de fetade kursiva citaten kommer från Olle Möllers memoarbok ”Jag är oskyldig”. Resten av citaten kommer från tidningsartiklar. Vissa av citaten är något redigerade.
• Delar av händelseförloppen vid morden bygger på polisens antaganden och är inte fastslagna.
• Vem som verkligen var Olle Möllers far är inte klarlagt.