Myten Clark Olofsson krossades i en rättssal i Danmark 1999.

Mediebilden av en karismatisk, och intelligent gentlemannarånare förändrades till det kanske värsta av allt: en knarklangare.

Clark var en brottsling med talets gåva som begått massor av brott för att bli rik. Media gjorde honom till kändis.

På 1970-talet fanns tanken ”I ett perfekt samhälle finns inga brottslingar”. Men eftersom Clark Olofsson fanns var inte samhället perfekt i Sverige på 1970-talet.

Det kan förefalla vara en självklar insikt för många i dag. Men det vore ett stort misstag att för den sakens skull avfärda historien om Clark Olofsson.

Det sena 1900-talets kanske bästa svenska kriminalhistoria.

Text: Jan Helin

---

Texten publicerades ursprungligen som en bilaga i Aftonbladet 2008. Nu presenterar vi den igen – i ny digital form. Du kan också välja att lyssna på hela historien i ett poddavsnitt inläst av Aftonbladets Kerstin Weigl.

---

 

C

lark Oderth Olofsson föddes i ett alkoholisthem i Trollhättan den första februari 1947. När han var åtta år gammal stod hans mamma ensam med tre barn, Clark och två yngre systrar.

Mamman kollapsade och barnen placerades på fosterhem. När hon repat sig och fått jobb som affärsbiträde samlade hon familjen igen i en lägenhet i Slätta Damm på Hisingen i Göteborg.

I tidningsklipp om Clark från 60-talet kallas området ”regerat av ligistgäng”.

Vid en ytlig jämförelse med dagens Norra Botkyrkor, Rosengårdar och Hammarkullar framstår det som rena äppelknyckaridyllen, om än i utpräglad svensk arbetarklassmiljö.

Den som söker svaret till varför Clark Olofsson blev den han blev finner nog inte särskilt mycket i Slätta Damm. Det är många som kan berätta om en frånvarande full pappa och en kärleksfull kämpande mamma som inte för den sakens skull vigt sitt liv åt kriminalitet.

När Clark fyllde 15 år gick han till sjöss. Han åkte jorden runt på lastfartyg och kom hem med den bästa musikanläggningen i hela Slätta Damm.

Ett ligistgäng bröt sig in i familjen Olofssons hem och slog i ett utbrott av avundsjuka sönder den batteridrivna skivspelaren med en yxa.

I de tidigaste försöken till förklaringar av vad som formade brottslingen Clark Olofsson berättas att han grät efter detta och bestämde sig för att gå in i gängen och bli tuffast.

Det är nog en förklaring som mår bra av en rejäl nypa salt. Men klart är att han efter detta börjar en rundgång mellan ungdomsvårdsskolor, rymningar och ständiga stölder av Opel Rekord-bilar.

Över 20 år senare, från Kumlabunkern 1976, skriver han brev till Aftonbladetjournalisten Gunnar Wesslén. I brevet ställer han frågan ”Varför kom jag fel?” till sig själv.

Efter att ha beskrivit en ”kommunikationslös” uppväxt med en pappa som söp, slogs och stack hemifrån skriver han om sin första inlåsning 1964:
”Tomrummet som uppstod när jag kom till häktet fylldes med barnfängelsets normsystem. Äntligen hade jag fått något jag kunde se och förstå och analysera. Plötsligt hade jag fått – i brist på att få slåss för något positivt – ett klart avgränsat negativt mål att slåss emot, något att vara listig, smart och påhittig emot. Mina fiender var alla som låste in mig: polis, barnavårdsnämnd, vakter, folk, samhälle, alla!” 

Hans vuxna brottsbana börjar en augustinatt 1965. Clark Olofsson och två kumpaner smyger fram mot statsminister Tage Erlanders bostad på Harpsund.

Clark är 18 år, på rymmen från ungdomsvårdsskola. En värsting innan ordet uppfunnits. Men ännu bara ett samhällets olycksbarn i folkhemmet.
De tre tonåringarna plockar åt sig av statsministerns vindruvor, gurkor och tomater i växthuset.
Någon av dem kastar en tomat så hårt mot glasväggen att den går i kras.
De upptäcks av trädgårdsmästaren. De springer lätt undan, får lift med en bil in till Flen. När dagen gryr sitter de på tåget mot Stockholm. De är unga, fria, rebeller som lever sitt äventyr.

Det är också här Clarks långa, märkliga väg genom Fängelsesverige, mot stjärnstatus, tar sin början.

Den världsomspännande ungdomsrevolten låg i luften. För de flesta skulle den stanna vid lite hasch, rockmusik och föräldragräl. Och livslång nostalgi över hur just detta förändrat världen.
För Clark Olofsson ska revolten bli bankrån och evigt utanförskap. Och livslångt flumprat om hur oskyldig han egentligen är.

Så sett blir han redan tidigt en myt.
I myten en kompromisslös, överbegåvad outsider som aldrig, aldrig tänker leva Svenssonsliv. I verkligheten, så här nästan 50 år efteråt, var han snarare en arbetargrabb som föraktade knegaren.

Tre månader efter inbrottet hos Tage Erlander misshandlar Clark Olofsson en polis. Den 4 februari 1966 döms han till tre års fängelse, hans tredje dom, och den första riktiga fängelsedomen.

På våren 1966 rymmer Clark Olofsson ur ett fängelse – Tidaholm – för första gången.

 

F

redagmorgon, 29 juli 1966. Clark Olofsson är fortfarande på flykt. Polismannen Ragnar Sandahl och hans kollega Lennart Mathiasson hör buller inifrån en cykelaffär på Skjutsaregatan i Nyköping.

Det är inbrott. Plötsligt kommer två ynglingar utrusande på gården. Ragnar Sandahl rusar efter. När Mathiasson står vid radiobilen och ska rapportera hör han en skottsalva och ett skrik.

Ragnar Sandahl skjuts till döds av en av de unga inbrottstjuvarna.
Mördaren heter Gunnar Norgren, den andra ynglingen är Clark Olofsson.
Det är dags för det första stora mediedramat med Clark i huvudrollen.

Att följa jakten på den plats där polisen för dagen jagar polismördaren och hans kumpan blir rena folknöjet. Nyfikna åskådare parkerar sina Volvo PV i dikesrenen och sätter sig i gräset med termoskaffe.

Gunnar Norgren grips först. Clark Olofsson håller sig på rymmen i en månad.
Han grips en ljum, vacker sensommarkväll i Grimmaredsskogen i Västra Frölunda. Polisen har riggat gripandet noga. De har räknat ut att Clark inte kommer att kunna låta bli att ringa sin 20-åriga flickvän.
Via telefonavlyssning får de reda på att de ska träffas vid en särskild bergsklack i Grimmaredsskogen.

Spaningsledaren Erik Palmertz följer dramat med en kikare från ett höghus med utsikt över platsen.
Clark kommer sent till mötet.
Allt verkar lugnt, det enda som syns är två orienterare som springer i cirklar, allt närmare dem.
Erik Palmertz har beslutat sig för att vänta tills flickan och Clark skilts åt.

Den ena orienteraren säger plötsligt till den andra:
– Jag börjar bli för trött, vi gör det nu.
– Okej!
Den ene orienteraren springer rakt mot Clark och hoppar på honom.
Det är polisman Bertil Brosved. Han tar strupgrepp på Clark, men är för svettig och halkar runt.

Clark rycker upp en pistol ur byxlinningen och skjuter två skott. Den andra orienteraren, polismannen Ulf Högenberg, träffas i axeln.
En polishund från en av de patruller som legat gömda kring klippan, blir galen och hugger Bertil Brosved flera gånger i låret.

Clark Olofsson döms först till tio års internering, i hovrätten ändras domen till åtta år.
I juli 1967 har det gått en månad efter hovrättsdomen i polismordet.

Breven från kvinnor som vill träffa Clark haglar in.
Den 7 juli förlovar sig Clark i fängelset med Madiorie Britmer som beskrivs som en överklassflicka.
Tidningarna har bilder från pusskalaset i besöksrummet. I texterna riktigt hör man den där SF-journalfilmsrösten:
”Eftersom lyckan slog ned fullständigt i polishuset denna varma sommardag förlängdes besökstiden snabbt till en timme. Clark såg bara Madiorie, förlovningsbuketten med rosorna och prästkragarna och en ljus framtid.”

Det berättas att de unga tu nu under Clarks fängelsetid ska rusta inför äktenskapet, spara till det gemensamma bosättandet och försöka skaffa en trerummare.
Ett tidningsklipp hejar glatt på:
”Dessa målsättningar fick på ögonblicket en realistisk grund genom att advokat Hans Göran Franck ringde och meddelade att en person som önskade vara anonym satt in 1 000 kronor på en sparbanksbok i de båda ungdomarnas namn.”

Fängelseidyllen varar inte så länge. Den 4 februari 1969 går det första rikslarmet om en Clark Olofssonrymning.
Clark har flytt till Kanarieöarna. Han grips senare i Frankfurt, i en lägenhet med en flicka.
Rymningarna ska nu börja avlösa varandra och bli följetänger i media.
Den 5 augusti rymmer han från en öppen anstalt i Bohuslän, bara två månader före muck.

 

C

lark har nu på allvar slagit igenom som medieälskling. Efter en månad på rymmen sänder Sveriges Televisions ”Kvällsöppet”  en intervju med Clark på rymmen.
Intervjun inleds med de lugnande orden:
– Vi har lovat Clark att inte tala om för polisen var han finns.

Reportagen kring rymningarna handlar inte sällan om Clarks ”internationella äventyr” och spekulerar i vilken ”risk” det nu är för att han inte ska få studera vidare i fängelset när han återvänder.

I början av 70-talet utvecklas en publicistisk cirkus kring Clark Olofsson som i dag framstår som en fullständig journalistisk parodi.
Det är som om ingen i hela journalistkåren någonsin har hört talas om att en kriminell person kan ha en egen fri vilja och att denna vilja är helt inriktad på att bli rik på brott.
I reportagen om Clark är det fel på allt – på samhället, på fängelsesystemet – ja, på allt utom Clark.

Clark är idol. En överbegåvad bankrånare som aldrig dödat någon, som gett det kapitalistiska systemet vad det kapitalistiska systemet bett om.
Tonen i journalisten Anna-Maria Lantz porträtt av Clark i Expressen den 14 februari 1971 är typisk:
”När Clark inte pluggar på sin studentexamen på en av Kumlafängelsets två studieavdelningar kämpar han för sina medfångars rättigheter och framtid. Han är inte vad man säger en ’välanpassad’ fånge utan oknäckt, klarsynt och framåt. Dagligen möter han och hans kamrater – liksom alla andra människor som revolterar mot etablerade system – ett massivt motstånd från anstaltshierarkin.”

I sak handlar det om att Clark på fängelset inte får ringa fritt, inte får kalla samman möten med vilka han vill när han vill och inte beviljas medel att ge ut tidningen Betong-Bladet.

Författaren Brita Lang skriver i sin bok ”Texter om Herr M:s samhällsnyttiga verksamhet” om hur särskilt svårt det är att skriva brev till Clark:
”Han är så överväldigande begåvad och insiktsfull att man mycket lätt övermannas av en tyngande självkritik, som förlamar tankeförmågan.”

Den amerikanske journalisten John Vinocur skriver förundrat i Herald Tribune i augusti 1976:
”I ett land där staten officiellt rekommenderar sina medborgare att äta sex skivor bröd om dagen och tilldelar varje svensk ett personnummer vid födelsen har en djup trängtan efter lite grann oordning förvandlat en bankrånare till ett slags folkhjälte.”

Den 2 februari 1973 grips Clark Olofsson på ett hotell i Ulricehamn. Han har varit sju månader på rymmen och utfört minst ett bankrån. Han döms för detta i maj 1973 till sex års fängelse och förs till interneringsfängelset i Kalmar.
Det är nu bara tre månader kvar tills Clark Olofsson ska ges huvudrollen i Sveriges första direktsända brott.

I juli 1973 skakas Kalmarfängelset av en kraftig explosion.
Ett gallerfönster blåses ut, en skäggig man kastar sig ut genom hålet och springer allt vad han orkar mot Gunnebostängslet.
En Mercedes 220 SE står utanför med motorn i gång. Bredvid bilen står Janne Olsson, en förrymd fånge, utklädd till bänkmålare.
Han ska hjälpa sin kompis Clark ut i friheten.

Men ett antal fångvaktare lyckades gripa Clark Olofsson innan han hinner över stängslet.
Fritagningsförsöket misslyckas. Men en månad senare ska Janne Olsson göra ett nytt försök.
Det kommer att bli Sveriges genom tiderna mest uppmärksammade och omskrivna kriminalfall:

K

lockan är tio på morgonen den 23 augusti 1973 när Janne Olsson går in på Kreditbankens kontor på Norrmalmstorg.
Resten låter som ett synopsis till en film av Quentin Tarantino. Men detta är faktiskt vad som hände:

Janne Olsson tar ur en väska fram en kpist, skjuter en salva i taket och skriker:
”Det här partyt har bara börjat!”

Han tar fram en transistorradio ur samma väska, ställer den på disken och skruvar upp volymen.
Lokalen fylls av rockmusik, i övrigt är det knäpp tyst när Janne Olsson tvingar en i personalen att binda tre kvinnor: stenografen Kristin Enmark, 23, kassörskan Elisabeth Oldgren, 21, och Birgitta Lundblad, 32.

Morgan Rylander och Ingemar Warpefeldt är de poliser som kommer först till banken.
När de kommer in i lokalen skriker Janne Olsson av någon anledning på engelska:
– Are you a policeman?
– Yes, I am, svarar Ingemar Warpefeldt sturskt.
Då skjuter Olsson rakt mot Ingemar Warpefeldt.
Han träffas i handen, muskler och senor trasas sönder och ska aldrig bli återställda.

Ingemar Warpefeldt faller svårt blödande till golvet. Janne Olsson beordrar den nu livrädda Morgan Rylander att sätta sig i en fåtölj.
– Sjung något! beordrar han.
Förvirring uppstår, men Olsson viftar så hotfullt med kpisten att Morgan Rylander till slut börjar sjunga ”Lonesome cowboy” där i fåtöljen.

En äldre, välklädd herre repar mod och går dödsföraktande rakt mot rånaren.
– Jag gör en samhällsinsats, sluta upp med de här dumheterna, säger han.
Polisen får leda ut mannen.

Det är chefen för våldsroteln, Sven Thorander, som först får höra Janne Olssons krav:
– Clark Olofsson ska friges från anstalten i Norrköping och komma till banken. Polisen ska överlämna tre miljoner kronor, två pistoler, skottsäkra västar, hjälmar och en snabb bil.

Lyssna på första Ekosändningen från den 23/8 1973:

Statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer informeras om kraven.
Clark förs i handbojor av polisen in i banken klockan fyra samma eftermiddag.

En blå Ford Mustang har ställts utanför banklokalen. I bilen har polisen gömt en radiosändare så att polishelikoptrar kan spåra bilen.

Kriminalinspektör Håkan Larsson förhör sig om möjligheten att få skjuta rånaren. Ledningen ger klartecken, men för sent.
Gisslan, rånaren och Clark Olofsson har då förskansat sig i valvet. Där inne hittar de bankmannen Sven Säfström gömd, han blir därför också en av gisslan.

Dramat har nu blivit en följetong i tv. Samtidigt ligger kungen, Gustaf VI Adolf för döden på Helsingborgs lasarett.
Nyheter från Norrmalmstorg varvas med bulletiner om kungens hälsotillstånd.

Något före midnatt under dramats första dag ringer telefonen på statsminister Olof Palmes tjänsterum.
Det är rånaren.
– Får vi inte lämna banken finns snart ingen gisslan kvar, skriker han.

Janne Olsson har tagit ett strupgrepp på Elisabeth Oldgren.
Olof Palme hör ett skärande kvinnoskrik. Sedan börjar rånaren räkna ner.
Samtalet bryts innan han räknat klart.

Vid 17-tiden på dramats andra dag får Olof Palme ett nytt samtal. Det är gisslan Kristin Enmark som ringer:
”Jag är faktiskt väldigt besviken på dig Palme. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och nu tycker jag att du sitter och schackrar med våra liv. Jag är inte det minsta rädd för dem, inte det minsta desperat. Kan ni inte låta oss åka iväg, med Clark och rånaren?”

Lyssna på hela samtalet mellan Kristin Enmark och Olof Palme:

Det är det första tecknet på vad som över hela världen ska bli känt som Stockholmssyndromet – gisslans sympati för gärningsmännen.

Clark Olofsson går oavbrutet omkring i valvet och sjunger Roberta Flacks hit ”Killing me softly”.

Ett av de märkligaste strategiska besluten under Norrmalmstorgsdramat är när polisen beslutar sig för att låsa in rånarna och deras fyra gisslan i bankvalvet.
Men det ökade intensiteten i dramat.
Janne Olsson är nära kokpunkten hela tiden. Han pratar med gisslan om vem som ska dö först. Sven Säfström vädjar för de unga kvinnornas liv och insisterar på att rånaren ska skjuta honom i stället.

Clark Olofsson har beskrivits som den som lugnar ner situationen under de sex dygn de är förskansade i det lilla valvet med en papperskorg i ett hörn för att göra naturbehoven i.

På dag fyra hörs ett skorrande ljud inne i valvet. Polisen har börjat borra. En elledning slits av. Det blir becksvart.
När hålet är klart sänker polisen ner en batterilampa.
Det ringer i valvets telefon. Sven Säfström svarar och skriker:
– Gasa oss inte, vad ni gör!

Janne Olsson knyter snaror och hänger i bankfacken. Snarorna läggs då och då kring gisslans halsar.

Genom det uppborrade hålet sänker polisen ner en kamera och tar en bild. Den blir svensk kriminalhistoria och är sannolikt en av världshistoriens bästa dokumentära bilder av ett brott.

Dödsångesten i gisslans ögon och Clark Olofssons blick rakt in i kameran säger allt om situationen i valvet.

På måndagen sänker polisen ner mat och öl – med sömnmedel i. Janne Olsson och Clark upptäcker direkt att någon mixtrat med korkarna.
Gisslan och gärningsmännen har nu svetsats hårt samman mot vad de upplever som det yttre hotet – polisen.

Stockholmssyndromet ska ältas och bli ett begrepp i psykiatrin. Den mest begripliga förklaringen ska Kristin Enmark själv ge i en intervju 20 år senare:
– Att söka samförstånd i en pressad situation är inte så konstigt – det är en överlevnadsstrategi.

På tisdagen, dag sex, ska inbrytningen ske. Det borras frenetiskt. Ljudet i valvet är öronbedövande.

Janne Olsson skjuter ett skott genom ett av hålen när polisman Olle Abrahamsson ska täcka över det med skottsäkert glas för att göra det till ett titthål. Han träffas i handen och käken och överlever för att slumpen har lagt millimetrarna på rätt sida.

Efter skjutningen släpper polisen på gasen.

De har beviljats abolition av regeringen. Det betyder att de, om de bedömer det nödvändigt, får skjuta ihjäl Janne Olsson och Clark Olofsson utan att efteråt behöva förklara sig, och utan risk för några som helst rättsliga efterspel.

Ett skrik hörs inne från valvet:
”Vi ger oss. Ge fan i gasen.”

Poliserna Håkan Larsson och Johnny Johnsson har specialtränats för operationen. De är beredda att rusa in i valvet och ”bara pumpa med för ändamålet avsågade hagelgevär” om situationen så kräver.

Men de behåller lugnet. De kräver att gisslan ska ut först.
Kristin Enmark vägrar först, hon är rädd att polisen ska göra Clark Olofsson illa.

Till slut kommer gisslan ut.
De bägge poliserna går in i valvet, kopplar fast Janne Olsson mellan sig med handbojor och springer ut.
Efteråt ska de berätta att det var för att rädda Janne Olssons liv.
– En del poliser hade slagit ihjäl honom, därför sprang vi. Det var till och med en som tryckte ett avsågat hagelgevär i ryggen på honom.

Ute på Norrmalmstorg gör de en sväng som liknar ett ärevarv framför pressuppbådet med Janne Olsson kopplad mellan sig.

Efteråt ska Kristin Enmark träffa Clark Olofsson flera gånger.
– Vi har setts ibland. Jag känner hans familj och han min, berättar hon i en intervju.

Tingsrätten dömde Clark Olofsson till 6,5 års fängelse för medhjälp då de ansåg att han väl inne i valvet ställt sig på Janne Olssons sida.
Men läget var delikat: Clark hade ju förts till banken i handbojor av polisen på order av regeringen.

Journalisten Roland Aldeheim kommenterar den 20 mars 1974 domen i Expressen under rubriken ”Clark borde ha varit fri redan”:
”Genom regeringens hastiga och förödande beslut har Clark Olofsson genom bankdramat och den nya domen helt i onödan förlorat ytterligare ett år av sitt dyrbara liv.”

Svea hovrätt frikände senare Clark Olofsson helt.

D

en 20 mars 1975 rymmer Clark Olofsson från Norrköpingsfängelset. Pressen rapporterar att han inte stod ut med att få avslag på ansökan om att få studera juridik vid universitetet.

I april går han in på en bank i Köpenhamn med en pistol i varje hand. Han skjuter ett skrämskott och kommer över 194 000 kronor.
Han blir länge på rymmen denna gång.

En månad efter rymningen är Clark Olofsson på Franska rivieran, i Marseille. Tillsammans med en bankrånarkumpan köper han segelbåten ”Saga” för 50 000 franc.
Under tre månader seglar de runt i Medelhavet, de gör sporadiska strandhugg här och var, Clark lär sig dyka.
I augusti går de genom Gibraltar sund, ut på Atlanten och förbi ögruppen Azorerna. Där möter de två bankrånarna plötsligt en svenskflaggad båt.

Det är läkarparet Inger och Mikael von Heijne från Djursholm på väg hem från Västindien. De båda båtarna drejar bi, Clark och läkarparet har en glad pratstund och fotograferar varandra. Clark frågar om vägen till Nordeuropa…

Paret Heijne har ingen aning om vem de mött och skriver senare en trevlig artikel i tidningen Båtnytt om mötet på Atlanten. Bilden på en solbränd Clark i helskägg på Atlanten förbryllar svensk polis.

Clark och hans kompis får hjälp att lägga ut kursen och navigerar mot Engelska kanalen med hjälp av en fickalmanacka, stjärnorna och en fickkompass. Det tar en dryg vecka innan de siktar land. Fyren de till slut får syn på markerar dock inte alls Engelska kanalen. Den ska visa sig tillhöra Irland.

Så småningom lyckas de navigera sig förbi de brittiska öarna och siktar Danmark där dansk polis får slag på dem. Det hinner aldrig bli någon riktig båtjakt. Motorn ombord på ”Saga” börjar plötsligt brinna innan danska polisbåtar hunnit fram.
Clark och hans kumpan lyckas ta sig i land, skadade. ”Saga” förliser.
Clark Olofsson lyckas komma undan polisuppbådet som söker honom.

Först i januari 1976 lyckas polis ringa in honom i en vägkorsning utanför Bryssel. Han är helt omringad av beväpnad polis, läget är hopplöst.

Clark lyckas nu med något som ska bli en vandringssägen bland unga brottslingar på anstalter.
Visserligen satt han i en exklusiv Citroën SM –M:et står för Maserati eftersom motorn kom från den italienska sportbilstillverkaren – men att bara köra ifrån en sådan situation går inte. Att börja skjuta är detsamma som självmord.
Men Clark gjorde bådadera – och lyckades. Han sköt sig fri och körde ifrån polisen.

Tre poliser skadades i skottlossningen. Med all sannolikt av sina egna kulor. Att Clark skulle haft ena handen på ratten och avfyrat en pistol med den andra och träffat tre poliser är inte sannolikt.

I sin bok ”Rättvisans lotteri” åtta år senare raljerar Clark med hur poliserna sköt varandra i jakten på honom.

På ett tåg i Tyskland under denna vilda flykt träffar han den 19-åriga Marijke Demauynck. Hon är inte bara ung och påfallande snygg. Hon är också stenrik och från fin familj. Marijke är dotter till en hög direktör i Philips – ett av dåtidens största och mest framåtblickande europeiska företag.
Marijke och Clark blir kära i varandra och behåller kontakten.

Den 12 augusti gifter de sig i Kumlabunkern. De står på en gul ryamatta, Clark i fängelseuniform, Marijke i jeans och tröja och lovar varandra evig trohet.
På Clarks uttryckliga önskan spelas ingen musik, Marijke har ingen brudbukett.
Det var inte riktigt bröllopet familjen Demauynck sett för sin dotter.

 

B

ara veckor efter att de träffats genomför Clark Olofsson det dittills största bankrånet i svensk kriminalhistoria. Det sker den 24 mars 1976 i Göteborg. Bytet blir 930 000 kronor.

Strax före klockan 12 går Clark in på Handelsbankens kontor på Västra Hamngatan. Han går rakt upp till direktionsvåningen. En dörr står halvöppen, innanför sitter utlandschefen Göran Kinnsjö tillsammans med bankkamreren Olle Johansson.

Clark Olofsson kliver in, drar pistol och säger:
– Här sitter visst två höga jävlar.
– Kapitalistsvin, mumlar Clark och påstår att han är från någon slags politisk fraktion.
Det är han inte. Han är helt ensam.

Ur en av de två svarta väskor han har med sig tar han upp en hörsnäcka och sätter till örat.
– Här hör jag allt som sägs på polisradion.
Ur den andra axelväskan tar han sedan fram en kpist.
Därefter monterar han en avlyssningsutrustning på Göran Kinnsjös telefon.
– Ring upp kassan och beordra fram 930 000 kronor. Jag vill ha dem i 900 tusenlappar och resten i hundralappar.

Göran Kinnsjö gjorde som han blev beordrad och eftersom Clark hörde allt de sa, tordes han inte signalera att något var konstigt. I kassan uppstod förvirring.
Någon ringde tillbaka och frågade om ärendet verkligen skulle skötas på det här sättet.
– Ja, och det är bråttom, svarade Göran Kinnsjö.

Det är oklart varför Clark Olofsson ville ha just 930 000.
Men det fanns inte tillräckligt med tusenlappar i banken. De fick skicka bud till Riksbanken för att få ihop summan.
När kassörskan Linnea Byström samlat ihop pengarna gick hon upp med dem i en säck.
– Oh, det är ju Clark, sade hon när hon kom in i rummet.

Clark slet loss alla telefonledningar i rummet, låste in alla tre från utsidan i rummet, gick in på en toalett och bytte kläder.
Sedan promenerade han lugnt ut från banken. När larmet gick var Clark Olofsson på väg österut i bil.
Ett par mil utanför Göteborg kör han rakt igenom en polisspärr och lyckas försvinna.

Han stannar till på en bensinmack i Ucklum i Västergötland och köper ett paket ris och en röd bensindunk i plast.
– Den ska gå att förvara annat än bensin i, ska Clark ha sagt till mackföreståndaren.

Ingen vet säkert, för Clark har aldrig berättat sanningen, men detta är vad alla tror hände: Clark stoppade 700 000 kronor i bensindunken, hällde i ris för att absorbera fukten och grävde ned den någonstans mellan Göteborg och Herrljunga.

Klockan 22.30, nio timmar efter rånet, sitter Clark Olofsson på hotell Gyllene Kärven i Herrljunga.
Han dricker grogg, skrävlar och bryter arm med en kroggäst. Clark berättar att han är handelsresande i blommor.
De sitter och pratar om den fantastiska kuppen i Göteborg när fyra poliser stormar in. Clark Olofsson grips. Under krogbordet ligger en bag med 230 000 kronor. Resten av pengarna är borta.

Långt senare, i sin bok Rättvisans lotteri, från 1986 skriver Clark själv:
”Min kassakista? Grundplåten till den kom från ett olovligt långtidslån på 750 000 som jag tagit i Svenska Handelsbanken 1976. Ett artistgage, kan man säga! Hur som haver trasslade jag ner de pengarna – tillsammans med lite annat artistgage – från Danmark och Sverige till det förlovade landet Schweiz, där man sommaren 1976 fortfarande kunde köpa åttaprocentiga statsobligationer. Och det gjorde jag. På hösten samma år blev det lite oroligt på valutamarknaden. Schweizerfrancen steg från 1,65 till 2,65 svenska kronor, och plötsligt hade jag mer eller mindre över en natt tjänat 400 000 kronor.”

Clark skriver att det egentligen inte finns någon anledning för Sverige att uppröras över hans ”lån”. Pengarna tvättades snabbt från kronor till schweizerfranc och kronorna låg redan veckan därpå åter i Riksbankens valv.

Genom åren skriver Clark att han investerat förmögenheten i guld, penningutlåning, diamantaffärer och massor av bilaffärer. Via bulvaner har han också ägt en livsmedelsbutik, ett bolag i byggbranschen, en bilverkstad och en restaurang.
För bankrånet dömdes Clark Olofsson till åtta års internering. Tre veckor efter domen, i juli 1976, flyr han igen.
Sin vana trogen är flykten mycket spektakulär och medievänlig.
Den börjar med att en stor Scanialastbil varvar upp motorn utanför Norrköpingsfängelset och kör rakt genom tre fängelseportar innan den stannar på den rastgård där Clark Olofsson just då befinner sig.
Clark springer tillsammans med ett antal medfångar rakt ut i friheten, till en väntande flyktbil.

Aftonbladet rapporterar från flykten:
”Om och när han skulle muckat från fängelset skulle han vara 37 år. Han orkade bara bli några månader äldre i fängelset. Vännerna tycker om honom, han är vänlig, charmig, intelligent, musikalisk och ställer upp för kompisarna.”

Clark har vid den här tiden inlett verklig vänskap med flera framstående svenska journalister. En del av dem träffar honom än i dag, som vän.

Friheten sommaren 1976 varar inte länge. Den sista juli har Clark festat i Halmstad. Han träffar en tyska på semester och följer med på efterfest till campingplatsen. De drar sig tillbaka in i ett tält. En vän till tyskan öppnar en liten herrhandväska som Clark lämnat utanför tältet.

Där ligger en nio millimeters pistol och ett par handskar. Han blir misstänksam och larmar polisen. Clark Olofsson grips.

Å

r 1978 antas fången Clark Olofsson till journalisthögskolan. Han har gjort ett lysande antagningsprov.
På den tiden genomfördes så kallade anlagstester för sökande till journalisthögskolan.

Clark Olofsson fick 15 av 18 poäng. Ett mycket bra resultat som gjorde att han var en av de 60 som antogs av de 934 sökande.
I en intervju från fängelset sade han att han ville bli ekonomijournalist.
– Får jag bara chansen att gå igenom den här utbildningen ska de aldrig behöva se mig på ett fängelse igen, sade Clark Olofsson.

Clark Olofsson fick chansen. Men han brände den på samma metodiska sätt som han återfallit i brottslighet under mer än ett decennium nu.
Det händer på midsommarafton 1980 på Möja.

För Clark Olofsson ser framtiden ljusare ut än den gjort på… ja, sedan han var tonåring och gick till sjöss egentligen.

Han har påbörjat studierna på journalisthögskolan, medieintresset för honom är fortfarande på topp, han skulle knappast haft problem med att få jobb. Dessutom har han fått reda på att han kommer att få mucka inom ett år. Han kommer att kunna vara en fullständigt fri man för första gången som vuxen.

Så ser situationen ut när han tillsammans med några vänner stävar ut mot Möja i en hyrd lyxbåt.

Men tiderna har förändrats.

När midsommarfirarna på Möja förstår vem som kommit i den stora båten blir de irriterade och börjar provocera Clark Olofsson och hans sällskap.

Förstår Clark läget? Bedömer han att han har för mycket att förlora på att ställa till en scen?

Nej, han låter sig provoceras och dras in i ett våldsamt slagsmål. Det finns inte så många nyktra, begripliga vittnesuppgifter från det fullständiga tumult som nu utbryter.

Clark Olofsson och fiskaren Leif Sundin hamnar i bråk på bryggan. Sundin ramlar i vattnet sedan Clark sparkat honom i skrevet.

Folk strömmar till. Clark Olofsson springer mot sin båt. På vägen sparkar han till en flicka och armbågar bryskt till en annan.

Leif Sundin kommer upp ur vattnet och springer ut på bryggan igen. Clark Olofsson hugger honom i bröstet med en kniv.
En kompis till Clark fullbordar misshandeln genom att kasta en full whiskyflaska i huvudet på den nu liggande Leif Sundin.

Utan att lossa förtöjningarna försöker någon på Clark Olofssons båt att backa ut. De rammar en fiskebåt, Clark springer fram och kapar förtöjningslinorna med en kniv.
Till slut kommer de loss från bryggan, en ilsken båtgranne slås ner med en båtshake på vägen ut, en annan får en spik i benet.

Clark och hans sällskap hamnar vid en intilliggande brygga. Där slänger någon en tamp runt ett stag på båten, för att de inte ska kunna fly undan.
Båten blir kvar vid bryggan, Clark Olofsson och hans kompisar har låst in sig i båten.
En hel mobb samlas runt dem. Åtta, tio personer försöker få upp dem på bryggan, bland annat genom att slå sönder fönsterrutorna med en åra.

När polisen kommer råder rena lynchstämningen.

 

O

m man så vill är detta sinnebilden för slutet på Clark Olofssons kriminella artisteri och stjärnstatus.

De halvpackade, jämnåriga midsommarfirarna i olika typer av träningsoverallsbyxor har ledsnat. Några av dem har säkert hyst lite hemlig beundran för rebellen Clark en gång i tiden, undrat vem mannen bakom myten är. Nu har de barn, jobb, radhus, är inne i den karusell de en gång tänkte att de aldrig skulle hamna i och tänkte att Clark minsann vågade göra uppror emot.

Men det var då. Nu och här ska ingen jävla brottsling komma och spela Allan i en dubbelt så stor båt som är möjlig att köpa för skattade pengar.

Tiderna har förändrats. Clark har inte fattat det.

Och precis som alla som inte förstår att tiderna förändras och börjar simma med förändringen, sjunker hans stjärna här som en sten. I vart fall i Sveriges allmänmedvetande.

Enligt länsåklagaren Torsten Jonsson försöker Clark Olofsson med hjälp av sin advokat under rättegången att muta fiskaren Leif Sundin att ändra sitt vittnesmål och lämna en annan version i rätten än i förundersökningen.

Det hjälper inte. Clark döms igen. Journalistkarriären är över innan den började.

D

en 17 april 1984 släpps Clark Olofsson för första gången i sitt liv ur ett fängelse. Alla andra gånger han varit ute har han rymt och begått nya brott som gjort att han dömts igen.

Men nu är han fri, på riktigt.

Någon har dagen till ära ställt en Chevrolet Camaro till Clarks förfogande utanför fängelset. Han kör till en fest i en lägenhet i Bredäng söder om Stockolm.

På festen väntar en journalist från Aftonbladet och en från Expressen. Men inte för att skriva, de är där för att välkomna sin vän Clark till friheten. De har prytt väggarna i lägenheten med skämtlöpsedlar över Clarks liv.

Han kommer att vara fri i knappt sju månader. Under dessa sju månader far han och flyger kors och tvärs genom Europa och gör ”affärer”.
Han lever som en nyrik, kör svindyra bilar och äter på guldkrogar. Enligt honom själv handlar hans affärer om guld och ädelstenar.

Det ska senare visa sig att de också handlar om något annat. Om något han försäkrat i intervjuer att han aldrig kommer att befatta sig med.
Knark.

Myten om Clark Olofsson som något  större än en vanlig kriminell tar slut i en gravkammare (naturligtvis) på Norra begravningsplatsen i Solna.
Här hittar polisen fem kilo amfetamin gömt.

De lägger sig i bakhåll och griper en man som kommer för att hämta knarket. Mannen är en känd bedragare, och känd som god vän till Clark Olofsson.
Polisen fattar direkt misstankar mot Clark Olofsson, men kan inte bevisa något.

En härva som i tidningarna ska komma att döpas till Televerksligan, börjar rullas upp. Namnet kommer av att den svenske huvudmannen i knarkligan var en 35-årig ingenjör på Televerket.

Polisen har under en längre tid följt en 30-årig man och en 22-årig kvinna genom Europa. De har sett dem ha kontakter med 35-åringen i Sverige och sedan sett hur de växlat pengar i olika banker genom Europa.

Spaningen för polisen till Portugal. På racerbanan i Estoril tycker polisen sig förstå hur det hänger ihop. Clark Olofsson har just sett Niki Lauda vinna Formel1-VM när han träffar den 30-årige mannen och den 22-åriga kvinnan.

Polisen ser dem ge pengar till Clark och lyckas senare, enligt domstolen, bevisa hur han köper amfetamin i Holland för pengarna.
Spåren leder till en amfetaminfabrik i Hjorthagen i Stockholm. Två trunkar fulla med amfetamin beslagtas i en razzia.
Polisen anser att deras telefonavlyssning har avslöjat Clark Olofsson som själva hjärnan bakom smugglingen.

I belgiska kuststaden Blankenberge låg Clark Olofssons 34-fots motorseglare ”Nele” i hamnen.
Klockan var efter tio på kvällen när polisen grupperade ut sig, det lyste i båtens kajutafönster och i hamnen stod Clarks frus röda Mercedes 280.

Enligt Clark Olofsson själv skulle de fira en juvelaffär. De hade kommit från London tidigare på dagen och bokat bord på en av restaurangerna i marinan. Clark, Marijke och yngste sonen David, lämnade båten för att gå upp mot restaurangen när de hör skrik på flamländska.
– Skjut inte!, skriker Marijke med David på armen.

Clark lämnar över en liten handledsväska med 20 000 kronor till Marijke för att polisen inte ska beslagta dem. Gripandet går lugnt till. Clark Olofsson döms 1985 i tingsrätten till fyra års fängelse för medhjälp till grovt narkotikabrott. Hovrätten stryker medhjälp och dömer honom till tio års fängelse.

I oktober 1991 muckar han från fängelset och cirkusen kring honom försöker dra igång på nytt.

Clark Olofsson flyger och far som vanligt upp och ner genom Europa. Polisen tror som vanligt att han smugglar knark och följer honom på nära håll.
Men denna gång lyckas de aldrig bevisa något, i vart fall inte på flera år.

Tommy Lindström, före detta chef för rikskriminalen, beskriver Clark Olofsson som en internationell mäklare av brott.
Hans affärsidé är att koppla ihop folk som har något att sälja i ett land med folk som vill köpa i ett annat land.
På så sätt blir hans brottslighet mycket svår att bevisa.

Clark Olofsson sågs inte sällan på vissa Stockholmskrogar i början av 90-talet. Scenen såg likadan ut kväll efter kväll. Clark i centrum med ett antal kvinnor runt sig. I en yttre cirkel män med sura miner som tyst för varandra intygade vilken skitstövel Clark egentligen var och hur konstigt det är att kvinnor ändå är intresserade.

Det gick mycket rykten att han skulle få plats i flera av alla de tv-soffor som på den tiden var relativt nya påfund. Men det ville sig aldrig.

Clark Olofsson på 90-talet är en knark-langare. Den enda storyn om honom som kommer i närheten av hans tidigare dåd är när han i november 1996 plockas upp av en helikopter från Sjöräddningen mitt i natten i full storm i Kattegatt i en liten träsnipa.

Båten var tom. Clark förklarade för Sjöräddningen att han bara ville ta en båttur i det piskande regnet och stormen. Han var inte alls på väg till Danmark för att leverera något.
Ingen tror honom, men ingen kan bevisa något.

I övrigt var det varit relativt tyst om Clark Olofsson fram till i april 1998.

 

I

april 1998 väntade polisen på honom när han kom till Teneriffas flygplats från Bryssel. Enligt Clark var han på väg att hälsa på sin dotter som bor på Gran Canaria.

Vad han inte vet är att svensk, dansk, spansk och belgisk polis följt honom i månader. Clark Olofsson betraktas som ledare för en liga som smugglar amfetamin och hasch genom Europa.

Vid rättegången i Danmark redovisas över 1 000 timmar avlyssnade telefonsamtal och buggade samtal i lägenheter i en av de största knarkspaningarna någonsin i Europa.

När Clark Olofsson förs till rättegångs-salen för att få sin dom i den lilla staden Fredrikssund är det en internationell gangsters filmiska entré.

Staden är avspärrad. Clark själv sitter i en civil polisbil som eskorteras av ytterligare fem polisbilar i kortege. Ovanför början och slutet på kortegen hovrar två helikoptrar. Över 100 tungt beväpnade polismän i skottsäkra västar står utposterade längs färdvägen.

Kvällen före har Clark bjudits på segercigarr av den danske stjärnadvokaten Thomas Rørdam – de var säkra på att domstolen inte skulle godkänna åklagaren Birgitte Pocks verklighetsbeskrivning.

Tekniska bevis saknades helt. Hennes viktigaste bevisföring – de 1 000 timmar inspelade samtalen – var svårtydda eftersom brottslingarna pratade i koder.

När juryn skulle avkunna dom den del av åtalet som gällde amfetamin var det Clarks ålderdom som stod på spel. Fälldes han skulle han bli pensionär i fängelse. Friades han väntade ett mildare straff för hasch.

Clark Olofsson skakade maniskt, nervöst sitt högerben under bänken, tuggade sammanbitet tuggummi och fixerade juryn med blicken.
Rättens ordförande frågade om juryn funnit Clark skyldig till försök av smuggling av 20,8 kilo amfetamin.
Taleskvinnan för juryn tittade rakt ut i rättssalen och svarade tydligt:
– Ja, med mer än sju röster.

Clark ryckte till och skakade på huvudet, som om han inte trodde på vad han hörde.
Han befanns också skyldig till försök av smuggling av 80 kilo hasch och till att ha medverkat till smuggling av ytterligare 28,8 kilo amfetamin.
Skyldig på samtliga punkter. Domen blev den längsta i Clark Olofssons långa brottsbana: 14 års fängelse.

S

å slutade alltså Clark Olofssons en gång så glamourösa brottskarriär – som en simpel knarksmugglare i ett danskt fängelse.
Inte så konstigt kanske. Som märkligare framstår i dag idolkulten kring denne notoriske brottsling på 1970-talet. Den är inte så lätt att förstå för den som var barn då. Men för den som läser i efterhand är det tydligt att Clark Olofsson får skänka gestalt till en tidsanda.

Det var revolution i luften, eller i varje fall revolutionsromantik i media, och Clark Olofsson vågade göra det som många då bara drömde om:
Han ställde sig medvetet utanför samhället och utmanade systemet. Likt en beväpnad Ulf Lundell projicerades drömmen om frihet och revolt på den vältalige Clark Olofsson.

Att hans kamp var väpnad var ingen nackdel enligt de mindre människovänliga delarna av den tidens retorik. Och han hade ju aldrig dödat någon. Mer på grund av lyckliga omständigheter, visserligen, men ändå; Clark är ingen mördare.
Likt flera andra generationsikoner har han själv aldrig bett om sin upphöjelse.
Clark själv har aldrig någonsin varit politiskt motiverad i sina handlingar. Hans brott har aldrig handlat om något annat än egen vinning, pengar och status.
– Jag har aldrig fattat varför jag ska köra Volkswagen när det finns Mercedes, sade Clark Olofsson i en av otaliga tidningsintervjuer i början av 1980-talet.

På typiskt Clarkmanér fångar han 1980-talets tidsanda med de orden och detta i en tid när många av hans generationskamrater gett upp revolutionen till förmån för mer lukrativa livsåskådningar.
Men det framstår också som en nyckelreplik till personen Clark Oderth Olofsson efter att ha läst 800 tidningsartiklar, tre böcker och lyssnat till honom själv i en rättegång.

Men det intressanta med Clark Olofsson har egentligen aldrig varit vad han säger. Det är vad han gör och hur det berättas om det som gör honom intressant.
Historien om Clark Olofsson berättar något om det Sverige som var då.
Inställningen att livet ska genomresas i Mercedes har kostat honom 31 år i fängelse – flera än han levt i frihet.
Fängelseåren har aldrig förändrat någonting i hans inställning till brott.

Fotnot: Clark Olofsson sitter i dag på Kumlaanstalten, för omfattande narkotikabrott. Han slåss för att få avtjäna sitt straff i Belgien där han har sitt medborgarskap.