Mats Rimdal – militärpolisen som var fixerad av förklädnader och hade svårt att hålla sig till reglerna.

Efter en rad överträdelser tvingas han lämna militären. Nu ser han inte längre någon anledning till att hålla sig inom lagens ramar.

Pojkstreck eller inte, kompisgängets minutiösa planer slutar i grov brottslighet.

Här skriver Aftonbladets Monica Gunne om den maskerade rånarligan som tog Sverige på sängen.

---

Texten publicerades ursprungligen som en bilaga i Aftonbladet 2008. Nu presenterar vi den igen – i ny digital form. Du kan också välja att lyssna på hela historien i ett poddavsnitt inläst av Aftonbladets Kerstin Weigl.

---

 

D

et är den 16 maj 1986, klockan är sex på kvällen. De två väktarna Roger och Milos kör på Enskedevägen i Stockholm. Båda är anställda vid värdetransportföretaget Vätab och de har 3,6 miljoner kronor inlåsta i ett kassaskåp i skåpbilens lastutrymme.

Det är lugnt.
Det är som vanligt.

Nej, förresten, de har nog litet mer bråttom än de brukar. De har fått en extra körning till Sparbanken i Gustavsberg och är nu på väg till Systembolaget i Kärrtorp.

En svart Saab turbo ligger alldeles bakom dem, men det är ingenting som de två väktarna lägger märke till. Varför skulle de göra det?

Roger friskar i på en raksträcka när han plötsligt får se ett par blinkande helljus i backspegeln.
En svart Saab har glidit upp på utsidan och aj fan, där sticker en polis ut en arm och viftar med en stoppspade.
”Jag har kört för fort”, tänker Roger och svänger in mot vägkanten.

Två poliser i mörka overaller kommer klivande mot bilen. Men de säger inget om någon fortkörning. De säger att registreringsskylten har trillat av där bak.
”Kom ut och titta”, sa en av poliserna.
Och då gör Göran det.
Sedan går det fort.

Allting händer så fort att berättelserna går isär. Väktarna berättar på ett sätt, utredarna och rånarna på ett annat. Men om man sammanfattar det hela gick det till ungefär så här: Göran och Milos känner plötsligt att de får tårgas i ögonen och att händerna kopplas ihop med handklovar. Så blir de infösta i lastutrymmet. Där pengarna är inlåsta i ett kassaskåp.

Det här var 1986 och säkerheten var inte så avancerad. Vätabs värdetransportbil var inte bepansrad, den var mer som en vanlig skåpbil. Där fanns ingen säkerhetsutrustning och ingen gps-mottagare.
Ingenting.
Och kassaskåpet var bara ett enkelt plåtskåp.

En av poliserna ryter:
”Hur får man upp det här”
”Sparka på sidan”, svarar en av väktarna.

Kassaskåpet får sig en spark. Det säger ”klick”, dörren går upp och där står två väskor och några värdesäckar. De två väskorna innehåller 1,8 miljoner i kontanter och säckarna är fyllda med en massa sedlar och checkar.

Rånarna arbetar snabbt. De rensar kassaskåpet, kopplar ihop de båda väktarna, drar en Vätabsäck över deras huvuden och lastar sedan ut väskor och säckar.

Och försvinner med 3,6 miljoner. Eller med 3 629 000 kronor, om man ska vara nogräknad.

Här är den inre cirkeln 1985:

Det var Maskeradligan som hade rånat värdetransportbilen vid Enskedevägen 35.

Men det visste man ju inte då. Man visste bara att en välorganiserad liga hade gjort sig skyldig till en lång rad fräcka rån. En okänd liga som höll till i de södra förorterna och som hade gäckat Stockholmspolisen i ett och ett halvt år.

Polisutredarna var bekymrade. Ja, de var till och med litet oroade och kallade rånen för de ”perfekta brotten”. Och det var inte så underligt. Rånen hade ju inte lämnat så mycket som ett hårstrå efter sig. Inga fingeravtryck. Inga kvarglömda prylar.
Ingenting.
Inte ett enda spår som kriminalteknikerna skulle kunna analysera och undersöka.

Och snart skulle polisutredarna på Kungsholmen i Stockholm upptäcka något som kanske förbryllade dem ännu mer: de okända rånarna klädde ut sig. De var maskerade till poliser, militärer, joggare, elektriker. Ja, allt möjligt.

Och de attackerade sina rånoffer med tårgas och handklovar.

I värdetransportbilen har de två väktarna lyckats ta sig loss från varandra och de trycker på larmknappen i framsätet. Men då är de falska poliserna redan långt borta. De närmar sig ett militärlager i Skarpnäck. Där förstör de alla spår.
Där bränner de den svarta Saaben, polisoverallerna, stoppspaden, Vätabsäckarna och alla checkar och värdecheckar. Allt som skulle kunna tänkas intressera en nitisk kriminaltekniker.
De byter om, stoppar miljonerna i plastpåsar och traskar sedan genom Skarpnäck.
”Det såg ut som vi var på väg till tvättstugan”, har en av rånarna berättat.

Efter månader av förberedelser. Efter sex, sju ”generalrepetitioner”, där de hade hängt efter värdetransportbilen men där det alltid hade hakat upp sig på något sätt, hade de lyckats.
De hade äntligen lyckats genomföra Det Stora Rånet.
3,6 miljoner.
Det var rekord.
De fem männen kan andas ut.
De har klarat sig och det var alltid en speciell känsla. En angenäm och befriande, en nästan berusande känsla.

Så delar de upp pengarna i fem lika stora högar. 600 000 kronor var som de öser ner i plastpåsar. Och så in i en ”ärlig” bil. En bil som inte är stulen och som polisen inte skulle få för sig att stoppa.

I ett enda slag skulle värdetransportrånet på Enskedevägen göra Maskeradligan känd i hela Sverige.
Det blev löpsedlar och rubriker. Det var radio- och tv-inslag. Och det var en intensiv polisjakt.
Statsminister Olof Palme hade blivit mördad i februari samma år och Palmutredningen slukade det mesta av polisens resurser. Trots det avdelades några män från våldsroteln för att på heltid ägna sig åt värdetransportrånet. Eller Vätab-rånet, som polisen kallade det.

Metod: Maskering.
Vapen: Tårgassprej och handklovar.
Tillvägagångssätt: En detaljerad, för att inte säga minutiös planläggning.
Så skulle man kunna sammanfatta Maskeradligans arbetsmetoder.
Ligan rånade för att kunna genomföra nästa rån. Och man rånade ihop till allt.

Man stal polisuniformer, militäruniformer, stoppspadar, klister och lösmustascher.
Man stal vapen. Man tog tårgastuber, handbojor, pistoler, sprängdeg, rökfacklor och k-pistar, AK4:or och handgranater.
Man stal pengar. Rånade Servusbutiker och väktare.
Man stal bilar, flyktbilar.
Man stal legitimationer, registreringsskyltar och rekvisitionsblanketter.

Och kanske det mest ovanliga: fräckheten. Man använde sig av fräckhet. Eller kanske det var en förslagenhet? En fräck förslagenhet som på något sätt gjorde människor försvarslösa. Aningslösa. Godtrogna.

Och allt det här skulle nu polisinspektör Ingvar Hofstedt och hans utredare vid Stockholmspolisen försöka bringa lite ordning i.

Ryktena var redan i svang. Rykten som gjorde gällande att det inte alls var några falska poliser som slagit till mot värdetransportbilen på Enskedevägen. Det hade varit ”riktiga” poliser.

Pressen låg tung på Hofstedt och hans utredare. De var förvånade över att rånen var så ”professionellt genomförda”.
Ja, vartenda rån verkade vid en första undersökning vara det ”perfekta brottet”.
De var underbemannade och ibland tvivlade Hofstedt & co på att de någonsin skulle klara upp de där ”proffsrånen” söder om stan.

De började med att ge rånen namn: Södertäljerånet, Ältarånet, snöskottarrånet, Vendelsörånet, joggingrånet, Årstarånet och så Vätabrånet. Fanns det några beröringspunkter? Ett mönster?

Utredarna gick metodiskt till väga:
• Fyra av rånen hade gjorts mot Servusbutiker där rånarna verkade vara hemmastadda. Var någon av rånarna anställd på Konsum/Servus? Eller någon de kände?
• I tre fall hade rånarna klätt ut sig till poliser.
• I fyra fall hade de använt handbojor och i tre fall tårgas.
• I några fall hade bilarna bränts upp för att dölja alla spår.
• De flesta rånen hade utförts söder om stan. Bodde rånarna där? Eller hade de kanske växt upp där?

Javisst fanns här ett mönster.

 

H

ur började allt? Hur bildades Maskeradligan?
Och vilka var de?
Vilka var de fem männen som utförde några av de mest uppmärksammade brotten då i mitten av 1980-talet.

Här går det nog inte att tala om en tydlig början eller ett första brott. Här finns bara en rad olika omständigheter, där det ena leder till det andra, men där allting pekar i en och samma riktning.
Åt enda håll.
Mot allt fler och grövre brott.
Mot allt fler planerade och väl genomförda brott.

Först handlade det nog mest om bus, om några sorts pojkstreck. Om olika slags ”överträdelser”, där man hela tiden förledde sig själv att ta ett kliv till.
Och ett till.
Och där det till sist slutade med grov brottslighet.
Grova rån.

Ett är säkert:
Att Maskeradligan har sin upprinnelse i en liten pojkes speedade och guldlockiga huvud. Hos en pojke som var besatt av uniformer.
Som var så fascinerad av beslag och blanka knappar att han köpte uniformer för alla sina sparslantar när han var femton.
Och som en julafton uppträdde i full husarkostymering inför sin förstummade familj. En guldlockig pojke som hade förstått den magiska kraften i en uniform.
Att det handlade om makt. Att det handlade om makt och underordning.
En liten pojke som hade lagt märke till hur vuxna människor liksom krympte inför en uniform.
Att de föll undan, vek sig.
Att de inte längre ställde några frågor.

Det finns två helt olika historier om Maskeradligan.
Om hur ligan en gång bildades och var organiserad.

Den ena versionen, den officiella och ofta berättade versionen:
Maskeradligan är Sveriges ”farligaste brottslingar”. Det är ett ”brottsyndikat”. Ett företag i brott som drivs enligt ”affärsmässiga metoder”. Och där ligans medlemmar har tjänstebil och fri representation.
Det finns en hierarki.
Det finns en ledare.
En stark ledare.
Och det är den före detta militärpolisen Mats Rimdal. Han är strategen, hjärnan och organisatören. Mannen som tog alla initiativ.

Den andra versionen berättar något helt annat.
Den berättar om ett pojkgäng. Två styvbröder och några grabbar söder om stan, som hade känt varandra sedan småskolan. Ett ”kamratgäng” som satt hemma hos varandra och spånade.
Fantiserade om ”vad de skulle kunna göra”.
Och där den ena skruvade idén grep tag i den andra.
Och där ingen kunde säga stopp. Där kanske ingen ville säga stopp.

Hur som.

Den före detta militären Mats Rimdal spelar en huvudroll i båda versionerna.
Och Maskeradligan skulle inte ha existerat utan honom.
I alla fall inte i den form som vi känner den.
Och ligan hade definitivt inte lyckats skapa en sådan massmedial uppmärksamhet. Och ett sånt rabalder.

M

ats Rimdal föddes 1956. Pappan var charkmästare och mamma försäkringstjänsteman. Charkmästaren drack för mycket och beskrivs i tidningsartiklar som ”aggressiv”.
Föräldrarna skiljer sig tidigt och mamman gifter om sig.
Mats fick då en ”snäll” styvfar, en man som skulle komma att försvara honom livet ut.
Han fick också en styvbror, en yngre bror som några år senare är en av de fem i Maskeradligans så kallade ”inre cirkel”.

Mats Rimdal utbildade sig till militär vid F 14 i Halmstad och befälen lade snart märke till hans enastående ”ledaregenskaper” och ”enorma kapacitet”.
Men cheferna lade också märke till hans besatthet av vapen och uniformer. Hans fixering av förklädnader. Kamouflage.
Att han ville klä ut sig. Att han ville utge sig för att vara någon annan.

Med stigande oro hade cheferna också lagt märke till hans nit. Hans överdrivna nit för regler och det militära regelverket.
Och så det motsägelsefulla: Att Rimdal inte kunde låta bli att bryta mot det han värderade så högt – reglerna.
Att han inte stod ut med auktoriteter. Och att han inte kunde låta bli att agera efter sitt eget huvud.

Här är några av Rimdals ”övertramp” under sin tid på F14:
■ Han målar sin Saab 96:a i kamouflagefärg och på sidorna tecknar han två vita jättelika bokstäver: MP.
”Betyder det där militärpolis”, frågade befälen misstänksamt.
”Nej”, svarade Rimdal.
”Det betyder Min Personbil.”
Och därefter svidar han om till bästa uniformen. Vita handskar, vit batong, tjänstevapen och iväg till Halmstads järnvägsstation i den MP-märkta kamouflagebilen.
Och där ”låtsas-arresterar” han några militärer som kommer med tåget.

■ En annan gång råkar Rimdal få syn på en stoppspade och några batonger som ligger i en polisbil. Han stjäl prylarna och bränner sedan runt i Stockholms södra förorter och stoppar fortkörare. Han leker polis och säger: ”Vi låter det gå för den här gången.”

■ Mats Rimdal fixar blåljus och sirener till sin egen bil och kör genom Eskilstuna i 170 kilometer i timmen.

Han går ut som trea i sin kurs, men tvingas att ta avsked efter bara ett år.

En av hans chefer har berättat varför:
• Rimdal har ”regelmässigt” kvitterat ut för mycket ammunition och behållit det som ”blivit över”.
• Rimdal har på ”eget bevåg” kört till pendeltågsstationen och rättat till kläderna på beväringarna som kommit med morgontåget.
• Rimdal har gått ”vilt fram” med rekvisitionsblocket. Kvitterat ut militära personbilar som han använt ”privat” över helgen.

 

R

imdal går vidare. Han får anställning som utbildare vid Berga Örlogsskola i Västerhaninge kommun söder om Stockholm. Och han gick ut hårt.

Vid sidan av jobbet som utbildare vid Berga Örlogsskola var han också instruktör vid hemvärnet, vid det så kallade ”söderkompaniet”, en avdelning som på den tiden satsade hårt på locka unga till hemvärnet.
Rimdals ledarstil gick hem.
Ungdomarna kom, men tyvärr växte inte anslagen i samma raska takt. Och Rimdal blev sur. Han var också förbannad på hemvärnets usla utrustning.
Var inte ungarna värt något bättre?
Så han tog saken i egna händer.

Och nu händer det, som en dag långt senare, kommer att fälla Mats Rimdal och Maskeradligan.
Rimdal och två andra instruktörer vid hemvärnet tar sig in i ett mobiliseringsförråd vid Berga Örlogsskola för att stjäla skidor och utrustning till eleverna vid hemvärnet. De är i full färd med att plocka åt sig grejorna, när de blir tagna på bar gärning.
Mats Rimdal och de två andra hemvärnsmännen får sparken.

I samband med skidstölden på Berga, gör polisen en husrannsakan hemma hos Rimdal i Hökarängen.
Och då upptäcker man så många uniformer, att man först trodde att man avslöjat en grupp ryska Spetznasagenter. Och Säpo kopplas in.
Men det var lugnt.
Det var bara Mats Rimdals privata samling av uniformer som man hade hittat.
En misslyckad militär karriär. Och en besvikelse.
Mats Rimdal var besviken.
Han var besviken på Försvarsmakten som bara hade släppt honom den där gången han hamnade i trubbel.
Som inte hade lagt två strån i kors, för att försöka hålla honom kvar vid F14. Och så det där ”skitgrejen” på Berga. Herregud, han hade ju bara försökt hjälpa till. Att fixa bättre utrustning till ungarna.

Men F14 sved mest och så här sa han i radions program ”Godmorgon Världen”: ”När jag fick beskedet, att jag skulle omplaceras, så sa jag att jag hellre tog avsked. Jaha, det är bra det, sa de bara.”
”Samhället gjorde halt där”, fortsatte Rimdal. ”De såg mig som en konstig typ, som de kunde bli av med. Och då tyckte inte jag att det fanns någon anledning att hjälpa till.”

Det här blev som startskottet. Eller vändpunkten. Eller hur man ser det. Mats Rimdal bytte i alla fall sida.
Han tyckte inte längre, att det var ”någon idé”, att hålla sig inom ”lagens råmärken”. Ingen verkade ju ändå vara intresserad.
Och då kunde han lika gärna ägna sig åt brott.
Eller hur?

Och det är nu som Maskeradligan tar form.
Mats Rimdal registrerar handelsbolaget ”Decoy Maskin och Transport”, där ordet ”Decoy” betyder ”lockfågel” och ”bulvan”. Och på något sätt blir ”Decoy” ändå ett företag i brott.
I vart fall är det brott man ägnar sig åt.

När Maskeradligan själv ska berätta om sin verksamhet, så skakar de på huvudet åt värdeladdade ord som ”brottsyndikat”.
Så var det inte.
Så var det inte alls.

 

M

askeradligan berättar om sig själva, som en löst sammanhållen grupp. Några grabbar i åldern 26 till 30 år och med vanliga, hederliga jobb. Ett ”kompisgäng” med en ”inre kärna”, som nästan av en slump kom på hur skrämmande enkelt det var att luras.
Att stjäla och råna.
Och hur lönsamt det var.
Och ”roligt”.
Och hur den där dårskapen sedan utvecklades till en berusning, ja nästan som ett gift.
Hur rånarlivet blev en ”livsstil”. Ett sätt att leva. Att känna att man levde.

Och så var det ju också den där känslan, skitsamma att det kanske var en bedräglig känsla. Det var ändå en känsla av att man gjorde något ”stort”. Och hade inte de flesta unga män en inneboende längtan efter att någon gång i livet få göra något ”riktigt stort”?
Eller hur?

Och nej, Maskeradligan var inte någon hierarkiskt uppbyggd organisation. Där fanns ingen stark ledare. Inget tripp, trapp, trull. Inget pekande med hela handen.

Om man hårddrar det hela, så hade det börjat med en skuld.
En av dem hade haft en rejäl kontokortskuld. Det hade varit som en baksmälla, som inte gick över. Och så hade de suttit där och diskuterat olika ”uppslag” och ”lösningar”. Vad de skulle kunna ”göra” för att ”åtgärda” det hela.
En i gänget hade jobbat på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och visste att det fanns pengar där. Att kassorna var speciellt stora under rean.
Och det var så de slog till mot Bokakademien på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
Det första rånet.
Ett välplanerat rån där de kunde promenera ut med med en miljon kronor i en väska.
Mitt i stan.
De fattade det knappast själv. Efteråt fattade de inte hur det hade kunnat vara möjligt.

Och sedan ”rullade det igång”. De ”spärrar” som eventuellt hade funnits inbyggda, släppte ganska fort och de planerade stort.
Egentligen hade de tänkt börja med ett värdetransportrån, men tänkte om.
De bestämde sig istället för att råna ihop en ”grundplåt”. För att sedan gå vidare. Gradvis.

Så det blev handgranater i Västerhaninge och polisoveraller i Ågesta. Det blev den målade polisbilen på Bilia vid Haga Norra, där en mekaniker i princip hade kastat bilnycklarna till Mats Rimdal.

Och så var det stölderna av alla flyktbilar.
Hur de hade gått in till bilhandlarna, bett att få provköra en bil och sedan kopplat loss reservnyckeln från nyckelringen.
Hur de hade kollat i bilregistret vem som hade köpt bilen. Sökt upp adressen natten innan ett rån, låst upp bilen och kört iväg.
Det hade ju varit nästan löjligt enkelt.
Alla hade varit så flata.
Så godtrogna och lättlurade.

Det hade varit likadant med rånen mot Servus-butikerna och värdetransportbilarna.

När de till exempel hade planerat rånet mot värdetranporterna, så hade de läst i en personaltidning, vilka av väktarna som skulle ge upp direkt och vilka som skulle göra motstånd.

Och resten hade ju bara varit ett vanligt ”rek”. Att de reda på vilka sträckor de där ”ge-upp-figurerna” körde, och vilka tider.
Och uniformerna och joggingmössorna hade varit en del av ligans strategi.
Att ”smälta in”, att bli en del av den ”naturliga miljön”.
Att försöka komma ”nära” utan att någon blev misstänksam.
Och även det hade varit enkelt.
Nästan skrämmande enkelt.
Efteråt fattade de inte.
Hur tre män i overaller kunde stå och skotta tre centimeter snö. Utan att någon reagerade. Utan att någon tänkte: varför står de där idioterna och skottar snö som inte finns?

Men allt hade inte varit lek. Det var sant.
Och visst hade det förekommit hot. Inga verbala hot kanske. Det var aldrig någon som skrek: ”Jag ska döda dig”.
Men bara att dyka upp så där från ingenstans, utklädda och beväpnade med tårgas och handklovar var ju helt klart ett övergrepp.
Folk blev ju rädda.

Men Maskeradligans inställning hade ändå varit att det inte skulle förekomma något våld. ”Vi ville inte skrämma någon, vi ville bara ha pengarna.”
Och ligan visade aldrig heller den skarpladdade pistol som någon av dem alltid hade med sig.
Om något skulle gå ”riktigt åt skogen”.

Och när de använde startpistolen, så siktade de i ”möjligaste mån” i taket eller i en dörrpost. Och tårgassprayen testade de alltid på ligans ”kamrer” innan den användes.
”För att kolla hur den fungerade.”

Att ta det ”lugnt” var en del av Maskeradligans ”rånarfilosofi”. En ”hederskodex” som alla ställde upp på. Som alla var införstådda med. Ingen skulle ”skadas”.
Och efter ett rån så satt de alltid och lyssnade på polisradion för att försäkra sig om, att allting hade ”fungerat”. Och det betydde att ingen hade ”farit illa”.

Så var det ju också ”Det goda livet”. Inte minst.
Festandet på båten ”Mälardrottningen” vid Slussen och de sköna rullande skratten på Röda Rummet på restaurang Berns vid Berzeli park i city.
Skidresorna till Kitzbühl I Österrike och lyxsviten i Paris.
Miljonärslivet. Bilarna. Båtmotorerna och brudarna.
Ja, det var en sommar som de aldrig kunde glömma.
Och när hösten kom, så skulle det visa sig, att de kanske hade ”flashat” litet för mycket.

Men det var mer.
Det var mer som gjorde att de hade riskerat så mycket. Det var sammanhållningen. Gemenskapen.
Att de ställde upp för varandra. Att de levde efter det välkända mottot: ”En för alla och alla för en.” Om någon till exempel hade det knackigt med pengar, så hjälpte de andra till.
Man ”fyllde i”. Och så delade man lika.
Rånbytet delades alltid upp i fem lika stora delar. Enligt logiken: alla hade ju riskerat lika mycket.

P

å Kungsholmen var det fortfarande ont om folk. Det var Palme-utredningen och så var de mitt inne i juli. Det var semestertider och utredningen gick på sparlåga.
Men uthålligheten och systematiken hade gett resultat.
Det var väl inte var tal om något genombrott, men utredarna var ändå säkra på, att de var rätt personer på spåren.

Och det var Mats Rimdals säregna intresse för uniformer, som hade fört utredarna på rätt spår.
Rånet mot Servusbutiken i Södertälje hade fått utredarna att tänka: uniform.

Fanns det några gärningsmän, som tidigare hade visat ett särskilt intresse för uniformer? Och det var så inbrottet i förrådet på Berga Örlogsskola plötsligt blev intressant.
Utredningen togs fram.
Och där hittade man både smått och gott. Där uppträdde den före detta militärpolisen Mats Rimdal och hur var det egentligen med den där husrannsakan hemma hos honom?
Hade man inte ”vid det tillfället” hittat en hel uppsjö av olika uniformer. Koppel, hölster och batonger.

Den där Rimdal skulle de nog titta litet ”extra” på.

 

D

et är den 7 september 1986 och den långa sommaren är slut.
Och de 3,6 miljonerna från värdetransportrånet på Enskedevägen är också slut. Ja, alla rånpengarna är konsumerade. Upplevda.

Mats Rimdal och en av ligamedlemmarna hade redan varit på Kungsholmen och lagt upp planerna för nästa rån. En kupp som säkert skulle kunna ge 30–40 miljoner.
Lågt räknat.

De hade gjort en lov och ”rekat” på Vätabs omlastningscentral på Väringgatan i Stockholm och kommit över ritningar och ”fixat några nycklar”.
Bland annat en huvudnyckel.
Så det såg rätt lovande ut.

Men den här söndagen i september skulle bli en katastrofal dag i de fem männens liv.
Den här var dagen, då Maskeradligan skulle sprängas i bitar.
Och det skulle bli en sådan smäll, att bitarna aldrig mer skulle kunna fogas samman.
Men det visste de fem männen inte nu.
Inte än.

U

tredningsledaren Ingvar Hofstedt kastade en blick på klockan.
Han och hans mannar på våldsroteln på polishuset på Kungsholmen i Stockholm hade förberett tillslaget till klockan sex på kvällen.

Palmeutredningen hade fortsatt att sluka alla resurser och det hade varit ”kort om folk” under hela sommaren.
Så de hade fått ägna sig åt ”inre spaning”. Att lägga pussel, kolla register och försöka se sammanhang. Att undersöka olika ”kontaktytor”.
Och utredarna hade sett ett mönster växa fram:
■ Mats Rimdal och den ”senfärdige chauffören” hade ett företag tillsammans som hette ”Decoy”.
■ ”Chauffören” hade en sambo som hade jobbat på Servus-butiken i Södertälje.
Var det en tillfällighet? Eller fanns det ett samband?
■ Man hade också fått in ett anonymt tips att ”chauffören” hade köpt en båt, flera bilar och två motorcyklar. Och enligt den anonyme tipsaren så hade den arbetslöse ”chauffören” köpt alla de där prylarna kontant.

Nu var klockan sex. De första som greps var två män i en bil på väg till Södertälje.
Det var samma män, som en gång hade gjort inbrottet tillsammans med Mats Rimdal, i förrådet vid Berga Örlogsskola på Södertörn.
Det första ”oskyldiga” inbrottet, som sedan skulle bli startskottet till Maskeradligans många uppmärksammade rån.

Efter de före detta hemvärnsmännen grep polisen den ena efter den andra:
Göran Axelzon utanför sin bostad i Hammarby.
”Brorsan” på sin skärgårdsö.
”Den senfärdiga chauffören” och hans sambo i ett ensligt beläget hus på Stallarholmarna.
Och så den andre ”chauffören” hemma hos sin mamma söder om stan.

Efter två dagar hade polisen gripit sammanlagt nio personer. Som på ett eller annat sätt var misstänkta för att vara delaktiga i rånen.
Det var bara en person som inte hade fastnat i polisens nät. Det var Mats Rimdal.
Han hade rest iväg till Nya Zeeland för att hälsa på sin andra halvbror.

5,5miljoner. Sammanlagt hade de lyckats råna ihop 5,5 miljoner under ett och ett halvt år och nu var allting borta.

Inte allt, förresten. När polisen gjorde husrannsakan hemma hos Maskeradligan, så dök delar av de där 5,5 miljonerna upp.

Omvandlat till både det ena och det andra:
Hemma hos Göran Axelzon hittade polisen tre pistoler, 16 000 kronor mellan lakanet och madrassen och 100 bilnycklar och ett nyckelkartotek. I ett bankfack fann man aktier, 330 000 kronor och 30 000 drachmer. En skarpladdad Wahlterpistol, 9 mm, och några elpistoler.

Hos ”Brorsan” på skärgårdsön hittade polisen så mycket prylar, att man fick skaffa fram en lastbil för att få med sig allt.

”Brorsan” var i full färd med att totalrenovera huset och polisen hittade spisar, kylskåp och frysar. I en jordkällare upptäckte man stubintråd, sprängdeg, sprängkapslar, handgrantater och en revolver att skjuta tårgas med.
Där fanns också tre tjusiga båtar.
En av dem var döpt till ”Decoy”.

Det är förhör. Och än en gång flyter Berga Örlogsskola upp. Som en envis gammal illaluktande vante flyter Berga upp till ytan.
Det där första inbrottet, då Mats Rimdal och två andra hemvärnsmän, skulle vara ”hyggliga” och ”fixa” skidor och kläder till ungarna vid det uselt utrustade hemvärnet.

De är en av de där hemvärnsmännen som nu sitter mitt emot förhörsledaren.
Först vill han inte säga ett pip.
Men så börjar han berätta.
Han är fortfarande kompis med Mats Rimdal. Han bor hemma hos honom i Hökarängen och har hört allting. Rimdal har ju dragit alla historier.
Han har berättat om värdetransportrånet på Enskedevägen. Om polisbilarna och polisuniformerna. Om Snöskottarrånet och Vendelsörånet och Joggingrånet och Årsta-rånet. Om bilar som brändes och pengar som brann i fickan.

Men det var sannerligen inte lätt för den före detta hemvärnsmannen. Han berättade stötvis. Han berättade i hulkande snyftningar och snart vet polisen allt.
Man vet allt om planering och tillvägagångssätt.
Vem som har gjort vad.

Förhören med de två hemvärnsmännen från Berga blev en av spikarna i kistan för Maskeradligan.
Ställda inför fakta börjar ligamedlemmarna att erkänna. En del är tjuriga och håller inne med uppgifterna i det längsta. Andra lägger ”korten på bordet” och berättar rakt av.
Det är bara en som inte berättar.
Det är Mats Rimdal.

Han är fortfarande kvar på Nya Zeeland, men har just fått ett telefonsamtal från Sverige.
Och bestämmer sig för att åka hem.
”Hem måste jag”, har han sagt.
Han landar på Arlanda flygplats.
Mats Rimdal har kommit till Stockholm för att frita sina kompisar som sitter på Kronobergshäktet.
Och läget är knepigt.
Han är efterlyst av Interpol och kan inte göra som de andra passagerarna, ta upp sitt pass och gå genom passkontrollen.
Så då får det bli på något annat sätt.

Rimdal vände ut och in på sin jacka. Och se där, fodret är orangefärgat och nu ser han ut som en flygplatspersonal av något slag. Som om han är en av markpersonalen.
Han tar upp sin fickradio ur fickan och håller den som en kommunikationsradio tätt intill munnen.
Och går sedan med målmedvetna steg in genom personalingången.

Ja, så lätt kunde en efterlyst brottsling ta sig in i Sverige. Då 1986.
Men det här skulle bara vara ett smakprov.
En början. En västanfläkt.

Mats Rimdal förbereder sig för att frita sina kumpaner.
Och han tänker göra det med falska legitimationer, falskskyltade militärbilar, polisuniformer, skarpladdade vapen, en k-pist, tårgasfacklor, tårgasspray och en gasmask.
Och enligt sin rånarlogik, så ger sig Rimdal nu i kast med att stjäla ihop rubb och stubb.

Här är den korta versionen:
Med en reservnyckel stjäl Rimdal en mörkblå militär-Saab på Försvarets Överskottslager i Solna. Och bakom ratten på en militärbil, så är det inte svårt att ta sig förbi vakten på regementet Ing I. Rimdal hämtar ut olika rekvisitionsblanketter, som han sedan fyller i. Och efter två dagar kan han hämta ut rökfacklor, tårgasgranater och ammunition.

I3 i Örebro får också en beställning från Mats Rimdal, eller major Karlsson som han kallar sig. Och den här gången kvitterar Rimdal ut fyra pistoler, två k-pistar och två AK-4-or.

Lätt som en plätt.

Och så var det då själva fritagningen. Mats Rimdal kommer till Kronobergshäktet i en civil polisbil och med en falsk polislegitimation.
Han tar sig in på polishuset, ringer till vakten, presenterar sig som polisinspektör och ber att ”få låna de där fyra i Maskeradligan några timmar för att göra en rekonstruktion”.
”Kan ni skicka dem i en bil med några vakter”, frågar Rimdal. Det blir nobben.

Polisen hade haft ”på känn”, att det skulle kunna bli tal om en fritagning. Och hade därför lagt en ”spärr”.
Alla kontakter med Maskeradligan skulle gå genom spaningsledningen.
Det berättas också att Mats Rimdal i det ögonblicket greps av en sorts misströstan. Att han hade fått nog. Att han ville ge upp.
I två timmar satt han utanför förhörsledarnas rum och väntade på att de skulle komma ut. Han ville erkänna.
Men förhörsledarna kom aldrig.

Och då reste Mats Rimdal sig och åkte ut till Arlanda flygplats. Men det ska finnas fler ”spärrar”.
Mats Rimdal hade just tagit ut pengar på SE-banken på Arlanda, när kassörskan upptäckte en notering vid Rimdals namn. Hon ska larma polisen, stod det.

Och det är så Mats Rimdal plötsligt står öga mot öga med en vakthavande polis. Rimdal sliter upp en tårgasspray och sprutar polisen i ögonen och springer sedan i riktning mot den falskregistrerade Saaben som står parkerad utanför.
Och som är fulllastad med k-pistar, tårgasfacklor, armépistoler och handgranater, allt sånt som Rimdal har ”rekvirerat” från regementena.
Men Mats Rimdal blir övermannad och grips.
Och här sätts en punkt.
Maskeradligans äventyr är över. Det är inget tjafs.

 

M

ats Rimdal erkänner alla rån och stölder. Och berättar hur allting har gått till. Han säger att det är han som har varit den ”drivande” och att han har tagit de flesta ”avgörande” besluten.

Den 8 december 1986 döms Mats Rimdal till nio års fängelse för grovt rån och grov stöld vid Södertälje tingsrätt.
Göran Axelzon döms till 7 och ett halvt år.
”Brorsan” döms till sju år. De två ”chaufförerna” döms till sex respektive fem år. Det är 1988. Maskeradligan sitter bakom lås och bom. Alla utom en, och det är ligans ”andre man” Göran Axelzon.
Han ”avvek” under en permission och är nu i full färd med att förbereda en fritagning av Mats Rimdal.

Rimdal betraktas som ”flyktbenägen” och sitter på ”bunker”, det som i dag kallas för ”säkerhetsavdelning” och har med jämna mellanrum flyttats mellan de så kalllade A-klassade fängelserna.
Mellan Kumla, Hall och Norrköping.
Och nu sitter han alltså i tryggt förvar på Norrköpingsanstalten.

Det går inte att gå förbi Göran Axelzon när man beskriver Maskeradligan. Han har spelat en särskild roll och en särling. ”Tjurig”, ”tillbakadragen” och ”tystlåten”.

Han var den som anslöt sig sist till rånargänget och tilläts inte vara med vid de första rånen.
Han ansågs inte tillräckligt ”pålitlig”.

Axelzon kom från så kallade ”ordentliga förhållanden” och det fanns ingenting i hans bakgrund som på något sätt kunde förutspå att han en dag skulle välja att bli rånare.
Han var utbildad elektriker, och enligt polisens förundersökningsprotokoll var han uppskattad av chefer och arbetskamrater.
Göran Axelzon fanns också med i det gamla pojkgänget från småskolan och kände alla i ligan sedan länge.

En dag tog Axelzon tjänstledigt från jobbet som elektriker.
Han sa att han skulle studera, vidareutbilda sig.
Och det gjorde han väl också på sätt och vis.
Men det blev aldrig några studier i ellära. Istället berättas det om hur han var med och rånade en Servusbutik på morgonen och gick på uppropet på kvällen.
Det blev bara detta enda upprop, han kom aldrig tillbaka.

Göran Axelzon blev istället ligans ”andre man” och den som skötte Maskeradligans ekonomi.
Och han var den ende av ligamedlemmarna som hade pengar kvar (placerade i aktier), när polisen gjorde sitt tillslag den 7 september 1986.

D

et är i Norrköping, alldeles utanför Norrköpingsantstalten.
Det är torsdag den 28 april 1988 och där kommer en maskerad man gående med en lättmetallstege under armen.
Mannen med stegen är Maskeradligans ”andre man”, Göran Axelzon.

Klockan är 09.59 på morgonen och man kan se hur den maskerade mannen kryper över ett fabrikstak. Nu klättrar han ner i en brandgata, delar metallstegen i två delar och tar sig över fängelsemuren. Han hasar längs taknocken och så stannar han till.
Han spanar över fängelsegården, tar upp ett vapen och siktar mot några vakter nere på marken.

I samma ögonblick har två män inne på rastgården börjat klättra upp längs det 3 meter höga nätgallret.
Det är Mats Rimdal och Christer Öjestam, en man som också kallas för ”Yxmannen”.
Med metallstegen tar sig de tre männen tillbaka över taknock och fängelsemur och kryper sedan in i en Saab.

Klockan är nu 10.01 och larmet går.
Det har tagit 2 minuter för Axelzon att ”frita” Rimdal och Öjestam.

Vid Gamla Övägen vid den södra delen av Norrköping står polisassistent Bengt Hanqvist vid en vägspärr.
Han arbetar med kampanjen ”Dämpa farten” och ser en Saab dra förbi i säkert 120 kilometer i timmen. Han och två andra poliser hoppar in i polisbil 212 tar upp jakten på fartdårarna.

I Luddingsbro, någon mil utanför Norrköping, ser de hur Saaben plötsligt får sladd och brakar rakt in i några träd.
De tre poliserna rusar fram med dragna pistoler, men det hela slutar med att Hanqvist ligger på rygg med Öjestams pistolmynning mot tinningen.

Hanqvist tror att hans sista stund är kommen och snart ser han hur de tre männen drar iväg med polisbilen efter landsvägen.

Allting har ett slut. Och det blev även ett slut för de tre rymlingarna Mats Rimdal, Göran Axelzon och Örjan Öjestam.
Polisen slog på stort den här gången.

Rikspoliskriminalens chef Tommy Lindström hade lagt upp riktlinjerna och tagit tog upp hade jakten på rymlingarna. Som nu kallades för Sveriges ”farligaste brottslingar”.

Rikskriminalens spanare hade i första hand riktat in sig på två städer, Halmstad och Gävle.
Två stulna Saabar hade satt polisen på spåret.
Två Saab 900.
En ljusgrå som var stulen i Solna och en svart med militärskyltar som var stulen vid I 14 i Gävle.

Bilarna hade stått parkerade utanför en fastighet på Jarlavägen 9 B i stadsdelen Brynäs i Gävle och spanarna hade känt igen Rimdal, Axelzon och Öjestam.
Rikspolischefen Lindström hade ”begärt ner” fler spanare från Stockholm och tagit kontakt med polismästare Henry Olsson i Gävle.

Klockan var 09.20 morgonen den 11 maj 1988 när 20 man från Gävlepolisen började gruppera sig runt fastigheten på Jarlavägen 9 B. De var rustade till tänderna. Med skyddshjälmar, skottsäkra väster, k-pistar, tårgas och pistoler.

Polisen trodde att de tre rymlingarna och Axelzon fästmö låg därinne i lägenheten och sov. Kurt Arkbrandt, som hade varit med att uteda Maskeradligan, ringde in till lägenheten: ”Ni har chans att ge er”, sa han.
”Kåken är omringad och ni kommer inte ut.”

Mats Rimdal trodde att det hela var en bluff och plötsligt far en domkraft ut genom en fönsterruta på andra våningen.
Det är en undanmanöver.
Det är ett flyktförsök.

Rånarna tar sig ut på taket.
Det blir skottlossning och det är polisen som skjuter.
Mats Rimdal blir träffad i foten och Öjestam i höften och magen.
Sedan blir det förhandlingar med högtalare och dramat slutar med att Axelzons fästmö kommer ut i trapphuset. Efter henne Axelzon själv, sedan Rimdal och den skottskadade Öjestam.

Klockan är 10.23 och Sveriges mest efterspanade brottslingar är gripna.
Igen.

1988 är Maskeradligan inte längre ett sammansvetsat gäng. Ligan är splittrad, den är kluven i två delar.
Det finns inte längre någon sammanhållning.
Inget ”En för alla och alla för en”.
De fem edsvurna männen pratar inte längre med varandra.

Mats Rimdal och Göran Axelzon är fortfarande kompanjoner. Två oskiljaktiga män, som ska fortsätta med sina brottsliga gärningar ännu några år.
Men ”Brorsan” och de två ”chaufförerna” har tänkt om. De vill bort från tårgas, handklovar och brott. Bort från det speedade och snurriga livet.
Skit samma hur ”roligt” det var.
Och lönsamt.
De vill börja om.
Tillbaka till det ”normala”.
Och de är redan på god väg.

På Mariestadsanstalten i Mariestad hördes hammarslagen ljuda i fängelsekorridorerna.
Kriminalkommissarie Ingvar Hofstedt som var den som var med och sprängde Maskeradligan berättar: ”De var skickliga hantverkare i grunden och de renoverade hela anstalten. De visste hur man skulle göra och allting blev tipp topp.”
Hofstedt fortsätter: ”Det där imponerade. Och de blev några sorts förebilder för de yngre killarna på anstalten.”

Källor: Förundersökningar och domar, Nordisk Kriminalkrönika: ”Maskeradligan” av kriminalkommissarie Ingvar Hofstedt, tidningsartiklar från Aftonbladet och Expressen. Uppgifter från Kriminalvården, Bolagsverket, Kronofogdemyndigheten, Skatteverket och folkbokföringen. Intervjuer.

Research: Hanneli Lindholm.