Jackie Arklöv drog frivilligt ut i krig för att få döda. Han har torterat människor och han har skjutit ihjäl två försvarslösa polismän.
Hur blev han sådan? Hur gick det till?
Peter Kadhammar berättar historien om en mobbad pojke som växer upp och blir en av Sveriges allra farligaste förbrytare.
Texten publicerades ursprungligen som en bilaga i Aftonbladet 2008. Nu presenterar vi den igen – i ny digital form. Du kan också välja att lyssna på hela historien i ett poddavsnitt inläst av Aftonbladets Kerstin Weigl.
S
ommaren 2008 har det gått drygt nio år sedan polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv greps. Han har under denna tid bara lämnat häktet och fängelset vid två tillfällen, bägge gångerna för ”lufthål” som fängelsejargongen lyder:
fyra timmar under sträng bevakning i det lilla samhället Kumla som gett Sveriges mest kända fängelse dess namn.
Ett besök på ett fik, en promenad omgiven av väktare, sedan tillbaka till cellen. Jackie Arklöv anses ännu inte mogen för en riktig permission.
Detta är ingen nyhet och det var heller ingen stor nyhet när nyhetsbyrån TT i juni meddelade att Arklöv stod under nya misstankar. Kammaråklagare Marie Lind Thomsen granskade den krigsdagbok som Arklöv skrev under sin tid som legosoldat för kroatiska fascister i Bosnien. Åklagaren misstänkte att dagboken innehöll uppgifter om brott utöver de Arklöv redan är dömd för.
Men det spelade inte så stor roll om han skulle bli åtalad och dömd för fler mord och krigsförbrytelser. Arklöv sitter där han sitter. Mycket riktigt blev det heller ingen stor nyhet när åklagaren några veckor senare la ner utredningen. Brott kunde inte bevisas.
Möjligen kunde ett nytt åtal ha gett ytterligare pusselbitar till vad som hände under det grymma kriget i Bosnien, men hur många bryr sig om det i dag?
Hur många bryr sig om Jackie Arklöv ?
Jag har tänkt på honom då och då sedan jag träffade honom i den bosniska staden Mostar i september 1995. Vi satt i en sal i Mostars provisoriska häkte, en gammal skola som till hälften var sönderskjuten, bland annat av Jackie Arklövs kamrater.
Jag övergår nu till att kalla honom Jackie. Jag gör inte det för att jag står honom personligen nära eller för att jag vill väcka läsarens sympatier. Men det faller sig naturligt att tala om Jackie Arklöv som bara Jackie. Alla gör det. Jag tror att det har med namnens melodi och hans personlighet att göra.
När jag träffade honom i Mostar var han 22 år gammal och fortfarande valpaktig. Jackies utstrålning och sätt att uttrycka sig sa att detta var en naiv ung man, barnslig för sin ålder; men de gärningar han erkände var bestialiska.
Hans ålder, fysiska styrka och mognad – sååå barnslig var han inte – gjorde att han inte uppfyllde kriteriet för att kunna liknas vid en barnsoldat. Någon har beskrivit barnsoldater som icke förhandlingsbara. Det var en beskrivning av unga krigare i Mocambique men kunde naturligtvis gälla vilka som helst. Ett barn med automatkarbin och dolk, fostrat att mörda och lemlästa, är det mest skrämmande som finns. Ett barn som systematisk mördare strider mot vår uppfattning om vad en människa är.
Jackie var ingen barnsoldat men när jag hörde honom tala tänkte jag ändå på honom som ett barn. Jag nämnde de kvinnor och barn som Jackie och hans fascistiska kamrater tog som gisslan och hotade att bränna inne i ett hus. Jackie nekade till att ha våldtagit några men sa att hans kamrater gjort det.
Det var 50 kvinnor och barn. Jag frågade vad som hände med dem sedan.
– Om du lovar att inte skvallra så berättar jag.
Han uttryckte sig på det sättet. Som om det vi talade om gällde något busstreck, en dumhet som kunde medföra obehag om den blev känd. Jackie kanske skulle få skäll?
Hans ögon var stora och han såg rakt på mig.
– Två dagar efter vi lämnade dem avrättades ungefär 40. De likviderades.
Jag kände hur mitt ansikte stelnade när jag ställde nästa fråga.
Och du var inte med om det?
– Nej, men jag såg en annan avrättning av tio personer. Åtta män och två kvinnor. De fick lägga sig på marken och sedan mejade några grabbar från enheten.
Det såg du?
– Ja, men jag var blind. Jag brydde mig inte. De slängde liken i floden Neretva. Du får lova att inte skvallra, för då blir det fler frågor.
Rättegången hölls i ett sidorum till Mostars kommunala barnteater, det var en av få offentliga lokaler som inte var sönderskjuten. Jackie åtalades för tortyr av fångar (han piskade dem med en sjuttio centimeter lång gummislang), plundring och för att ha sparkat ihjäl en fånge. Åklagaren yrkade på dödsstraff.
Vid ett tillfälle uppstod en diskussion om en tatuering – ett svärd – på Jackies högra arm. En kvinna sa att hon såg den tatueringen när han körde en pistolpipa i munnen på henne. Det var en av få gånger under rättegången som Jackie protesterade. På sin skolengelska sa han att han hade tatuerat sig när han varit hemma på semester. Han hade ingen tatuering när han skulle ha satt pistolpipan i kvinnans mun.
– Fråga mina föräldrar om ni inte tror mig!
Det utropet var så … häpnadsväckande … i denna sönderskjutna stad, i detta sönderskjutna land, bland alla dessa trasiga människor med ryggar vilka Jackie hade piskat till köttfärs.
Vem var han?
Först nu upptäcker jag att jag inte har skrivit det som praktiskt taget alla nämner i första andetaget när de pratar om Jackie. Han är svart eller snarare mulatt. Många säger ”färgad” som om gyllenbrunt är en färg men inte vitt eller grisskärt. Alla känner vi ju till Jackies hudfärg vid det här laget, sedan han blivit en av Sveriges mest kända brottslingar genom tiderna. Men den gången var Jackies hy en av de verkligt mystifierande omständigheterna i hans öde. Hur kan ett svart adoptivbarn bli nazist?
Det var mystifierande och ändå inte. I ett avseende var Jackie som en öppen bok där han satt i Mostars kommunala barnteater och försökte förklara varför han hade kommit till Bosnien för att döda och tortera.
Adopterad som tvååring. Känslan av att inte höra hemma någonstans. Inga kamrater. Längtan bort. Längtan efter vänner och pengar.
I tidningen – jag arbetade på Expressen på den tiden – skrev jag att jag fick känslan att det inte gick att nå honom. Jackie var som inkapslad i en glasbubbla och världen utanför den bubblan, den riktiga världen, tycktes inte beröra honom.
Av vad jag skrivit hittills kanske det verkar som om jag ömmade för Jackie. Det gjorde jag inte. Det tog rättens ordförande Rahimic Munevera trettiofem minuter att läsa upp domen. Hon sa att Jackie enligt bosnisk lag kunde dömas till döden, även om han inte var överbevisad om att ha sparkat ihjäl någon fånge. Men rätten tog hänsyn till svenskens relativa ungdom och dömde honom till tretton års fängelse.
Jackie grät. Han bad om ett papper ur mitt anteckningsblock så att han kunde snyta sig. Sedan fördes han bort. Sveriges ambassadör Erik Pierre hade följt rättegången och vi stod i solskenet utanför och talades vid en stund.
– Jag kunde inte förmå mig att ta honom i hand, sa jag.
– Men det kunde jag, sa ambassadören. Jag vet hur han har haft det hemma i Norrland.
För några veckor sedan sa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att vi i sommar borde ha en serie om stora svenska brott, men inte vilka som helst. Vi skulle välja brott som säger något om den tid de begicks i. Jan hade en lista över förbrytare men Jackie Arklöv fanns inte bland dem.
Jag sa att Jackie var självklar. Jan var tveksam. Jackies brott ligger för nära i tiden. Det är för plågsamt för offrens anhöriga att läsa detaljerade skildringar av vad Jackie gjorde. Jag sa att det är inte brotten som är intressanta, det är Jackie.
Efter mötet ringde jag utrikesdepartementets arkiv och beställde fram ambassadör Pierres depescher från Mostar och rättegången mot Jackie. Diplomatiska rapporter brukar vara omgärdade av sekretess, antingen för att deras innehåll kan påverka Sveriges förhållande till andra länder eller för att de kan beröra enskilda personers privata förhållanden.
Normalt skulle UD knappast lämna ut en ambassadörs rapporter från en rättegång men jag gissade att Jackie Arklöv var ett undantag. Digniteten på brotten gör honom till ett särfall.
Bara någon dag senare meddelade UD att jag fick läsa handlingarna i dossier R 49 Ebh i utrikesdepartementets arkiv. I en rapport den nionde juli 1995 skrev ambassadör Pierre efter ett samtal med Jackie:
På frågan varför han lämnade Sverige, svarade A att han hade problem hemma med föräldrarna och andra. Han kände sig inte accepterad i det svenska samhället.
Ambassadören besökte även Jackies kroatiska förband:
Det var ett mycket obehagligt möte med ett antal långt ifrån tilltalande typer … med fysionomier som om de vore hämtade från någon amerikansk våldsgangsterfilm.
Dessa fascister hade alltså Jackie sökt upp. Till ambassadören sa han att han inte ville ”avvika från gruppen. De var hans vänner och egentligen första gången han haft vänner som accepterade honom.”
Var det svaret på gåtan Jackie Arklöv ? I så fall var han ingen gåta.
Jag skrev ett brev till honom på Kumla och efter någon dag ringde han.
– Jag funderar än i dag på vad som hänt, och varför, sa rösten i luren. Hela tiden jag har suttit här har jag inför psykologer fått förklara mig. Till slut blir det nästan mekaniskt, inövat. Kanske kommer jag längre bort från sanningen.
Ja, inte kan sanningen vara så enkel att Jackie blev krigsförbrytare för att han ville vara en i gänget. I den krigsdagbok som åklagaren nu granskar finns en rubrik som lyder ”Första gången”.
Om en ung man skriver något sådant går nog tankarna hos de flesta läsare till kärlek, sex, kanske det första samlaget. Men hos Jackie handlar det om något annat:
”Jag siktade på magområdet, han föll omkull. Jag kände en ihålig upphetsning inom mig, men han var inte död ännu. Min fiende började famla runt med armarna och utgav kvävda skrik. Jag siktade nu mot ryggraden och sköt punkteld. Han skakade en kort stund, sedan låg han stilla. I samma ögonblick sköt en smärta vass som en isbirk in i mitt hjärta. Plötsligt kände jag att jag mådde bättre än jag gjort på flera månader, kanske bättre än på flera år. Nu hade jag dödat för första gången. Jag kände att jag ville fortsätta. Jag kände en overklighetskänsla inom mig.”
nkarsund är en liten by strax norr om odlingsgränsen, vid sjön Uman. Det var hit Jackie kom som tvååring 1975. Hans föräldrar hade fått hjälp av Sven Westman, lärare i byskolan, att skriva ett brev på engelska om att de ville adoptera pojken från Liberia.
Ankarsund är som många andra byar i Västerbottens inland. Sedan decennier befinner den sig i ekonomisk nedgång, de unga flyttar och kvar blir gamlingarna. Men det är också en by som uppfyller schablonbilden av en idyll. Den ligger fyra kilometer väster om E12:an som också kallas Blå vägen. Man kör den lilla grusvägen och möts av ett gult folkets hus och nedanför öppnar sig land- skapet med fält och små gårdar; och till vänster ligger sjön inbjudande.
Det är den svenska bilden av harmoni. Så här borde man leva. Ända till för tio år sedan hade byn till och med en egen skola, en rödmålad träbyggnad i två våningar med utsikt över sjön och de gröna, granklädda kullarna på andra sidan.
Skolan hade ett upptagningsområde i det som kallas mellanbygden, vilket är ett område på tretton mil mellan centralorten Storuman och Tärnaby.
Läraren Sven Westman såg ingen fara i att paret Arklöv adopterade ett barn från Afrika. Varför skulle han det? Släkten var gammal och rotad i byn och bygden, och om paret Arklöv ville adoptera så var det inget konstigt med det.
Sven Westman var förresten med i hemvärnet, precis som Jackies adoptivpappa och precis som många andra män i bygden. I Ankarsund – och huvudorten Storuman också för den delen – är karlarna intresserade av jakt och fiske och på vintern kör de skoter.
På skolgården i Ankarsund lekte barnen älgjakt.
På den tiden var det 30 hushåll i Ankarsund, i dag är det kanske 20.
Till den miljön kom Jackie, en tvåårig pojke från Liberia, den biologiska fadern var en vit amerikan, modern liberiansk kvinna, möjligen prostituerad.
Jag har under flera veckor talat med många människor i bygden. De allra flesta vill inte framträda med namn. Man ska inte sticka ut, säger en person. Det tog mig åratal att komma in i det här samhället och om man säger vad man tycker kan man inte vara kvar, säger en annan.
Det är inte så konstigt att det var en liten sensation när en svart pojke med krulligt hår kom till en liten by i Västerbottens inland, bortom odlingsgränsen, år 1975.
– Det var inte så vanligt med färgade i lappmarken. Det stack i ögonen på folk, säger Robert Frohm som blev skolkamrat med Jackie i högstadiet i Storuman.
Att Frohm låter mig citera honom med namn kanske beror på att han hemifrån är van vid debatt och att man ska ge uttryck för sin åsikt. Hans pappa var kommunalråd i Storuman.
Observera att Jackie hade bott i trakten i över ett decennium när han blev skolkamrat med Robert Frohm. Upphörde aldrig sensationen att han var svart?
Det verkar inte så.
– Nog accepterade vi att han var adopterad, säger en tidigare klasskamrat. Men han var ju neger! Det är lite svårt att förklara. Men är man däruppe och ser en, ursäkta uttrycket, svartskalle, så accepterar man honom inte.
Detta låter naturligtvis både hårt och absurt. Många av Jackies klasskamrater skulle inte hålla med. Om Jackie hamnade i bråk var det hans eget fel, kan någon säga. Jackie provocerade skolkamraterna och retades. Men gemensamt för alla jag talat med är att de nämner Jackies hudfärg som en källa till diskussion, som något man kommenterade, om inte annat när man var rättmätigt harmsen på Jackie.
– I och med att han var svart och växte upp där det inte fanns några andra mörka människor kände han sig nog ensam, säger en klasskamrat. Jackie gav intrycket att han inte brydde sig om ifall någon kallade honom neger. Han hade förmåga att reta upp folk också. Då kanske folk kalllade honom det där ordet, neger och så.
Mannen som talar har nu själv ett yrke som kräver lång utbildning och som medför stort ansvar.
– Jag skulle inte vilja säga att han var mobbad. Men jag vet inte hur han reagerade på tillmälen som neger.
Vilka var det som gav Jackie öknamn?
Inte alla, men väldigt många. Katja Wåhlström på Fryshuset i Stockholm arbetar med avprogrammering av unga nazister: hon hjälper dem att lämna sina destruktiva tankar och den trånga, slutna kamratkrets som låser dem inne. Hon har haft mycket och nära kontakt med Jackie och hon har besökt Ankarsund.
– Vuxna kallade Jackie ”träskneger”, säger hon.
En annan person som haft nära kontakt med Jackie är tevejournalisten Annika Hagström. Liksom Katja Wåhlström talar hon med mig med tillstånd av Jackie.
– Tidigt fick Jackie höra att han var en horunge, säger Hagström.
Att pussla ihop en bild av Jackie Arklövs barndom är ganska besvärligt. De som var vuxna då och som hjälpte till att bryta ner honom mentalt vill naturligtvis inte prata om det. De som mobbade honom vill heller inte tala om det.
Jackie vill heller inte prata, för han tycker det är omanligt att skylla ifrån sig. Jag har sökt hans föräldrar, som inte vill ge någon intervju.
Hur bedömer man en barndom, ett liv?
En kusin till Jackie tror inte att det tog honom så hårt att folk sa neger. ”Det är klart att någon kunde säga det om han blev elak på Jackie.”
– Blev man förbannad sa man negerjävel. Det var typ vanligt snack. Både vuxna och barn sa sådant, det måste jag erkänna, säger en man som betraktade sig som nästan vän med Jackie.
Jag skriver ”nästan vän” för jag har inte funnit någon som var hans riktiga, nära vän. Det är snarare så att alla talar om Jackies ensamhet. Ensamheten tycks, vilket inte är något ovanligt fenomen, ha blivit självgenererande. Vem vill umgås med den som ingen vill umgås med? Jackie var en underlig fan, det visste alla, dessutom neger.
Någon beskriver Ankarsund som en by med fanatisk social kontroll. En person säger att människor i byn visste mer om honom än han själv gjorde. ”Jag var lite annorlunda. Men hur jag var annorlunda vet jag inte.”
Han klagar över att folk glodde in genom fönstret för att se vad han hade för sig.
Det går att hitta människor från vilket samhälle som helst som kan beskriva hemorten på liknande sätt. Det går också att hitta personer som ger en vit bild där andra målar svart.
En man som gick i skolan i Ankarsund beskriver barndomen som en idyll vilken dröjde sig kvar i byn medan resten av Sverige, i alla fall södra, gick mot oreda och hårdhet. Han säger:
”Vi gick i en Bullerbyskola, en sådan som inte får finnas nu för tiden. Det var en gammaldags skola. Lugn, ordning och reda. Vi i Norrland är alltid efter, det var inte som skolan är nu. Det var en liten skola och en liten klass. På den tiden tilläts inga dumheter. När man tänker tillbaka var det som en Astrid Lindgren-film. Som skolan på 1940-talet… Ankarsund var en liten lappby där det knappt fanns någon kriminalitet, mer än någon tjyvjakt möjligen. Det var inte så allvarligt allting i den gamla hederliga skolan. Man hade glimten i ögat. De kanske sa Negerjackie om de blev förbannade på honom men Jackie hade öknamn på alla. En kille hade stora kinder och Jackie skämtade om det. Han var den ende som var mörk däruppe. När han var liten berättade han hur han hade levt i Afrika och ridit på elefant. Men när Jackie blev större ville han bli vit. När han var åtta tio år kom han till skolan med ansiktet inkladdat med mjöl.Man fick ta det med en klackspark. Jackie var rolig. Vad har du hittat på! sa vi…”
Flera personer minns mjölet. En som var vuxen säger att Jackie doppade händerna i mjöl och ville ha vitt hår. Han hatade sin hudfärg. Denna person, som tyckte om gossen, minns också att visst fick han väl höra negerjävel när han var liten. En annan vuxen minns att Jackie som sexåring bad att bli målad med vit färg. En klasskamrat till Jackie säger:
– Jackie kom till skolan med mjöl i ansikte. Han ville vara vit och inte mobbad.
Detta säger klasskamraten som om sambandet hudfärg–status är självklart. Han fortsätter sitt resonemang:
– Varför hade Jackie ingen vän? Folk var kanske rädda för honom … just det där att han var färgad … det var nog den största orsaken …
Alla pratar om Jackies hudfärg men de epitet denna hudfärg gav upphov till tycks inte ha varit särskilt fantasifulla. Jag ber de jag pratar med att berätta vad Jackie kallades. Så småningom blir det en lista men inte särskilt lång:
Negerjackie
Negerjävel
Negerskalle
Importvara
När Jackie började högstadiet i Storuman skulle skällsorden bli fler, men låt oss stanna ännu en stund i Ankarsund.
Personer jag talar med beklagar att de inte längre minns. En skolkamrat säger att det absolut inte tillhörde vardagen att Jackie kallades neger eller dylikt.
– Jag tror att han fick höra ”idiot” oftare än ”neger”.
Tillmälet idiot skulle Jackie ha fått därför att han bar sig åt som en sådan.
– Ta de besvärligaste ungarna när du gick i skolan och multiplicera med tio så har du Jackie, säger skolkamraten.
Han anför ett exempel på Jackies besvärlighet.
– Vi hade gymnastiklektion. Jackie stod i mål. Han vände sig om och kastade in bollen i det egna målet.
En sådan klasskamrat blir naturligtvis inte populär. Men varför fick då Jackie stå i mål?
– Ingen annan ville, då blev det Jackie.
Hudfärgen gjorde honom annorlunda. Men om det inte hade varit hudfärgen kunde det ha blivit något annat. Ett par somrar hade Jackie nästan en vän, en pojke i skolan som kom från en annan by. Det var flera mil mellan deras hem men Jackie cyklade till kamraten för att leka. Han sökte kontakt som fan.
Pojkarna mekade med en gammal moped. Jackie rullade med den utan motor nerför en backe och det tyckte han var roligt som fan, säger kamraten.
De kunde också umgås en helg men när de kom till skolan på måndagen låtsades ingen av dem om det.
– Jackie var en utböling och jag var en utböling. Han var svart och jag kom från en annan by – vi var utbölingar helt enkelt.
Jackie Arklövs föräldrar vill inte låta sig intervjuas. Men i ett reportage i tidskriften Café år 2000 säger Jackies mor:
– Han hamnade ständigt i bråk, käftade emot och sprang därifrån. De jagade honom och det enda de fick tag i var kläderna. Det fanns ingen unge som kom hem med så många sönderrivna kläder. Men man märkte inte på honom att han blev retad, han sa aldrig något.
Hans Edlund är en 64-årig gladlynt man som är ordförande i Ankarsunds intresseförening. Den ska ta tillvara byns intressen men Edlund konstaterar att nedgången tycks stadig och svår att hejda.
Det positiva är att de som stannar i byn är synnerligen lojala och aktiva. Ankarsund har visserligen bara 20 hushåll, men där finns åtta föreningar med bland annat idrottsföreningen som arrangerar en pimpeltävling varje påsk.
(När jag besöker Ankarsund tittar jag på anslagstavlan nere vid sjön, där man svänger till vänster för att komma till stuguthyrningen. På anslagstavlan sitter en lapp om allmän städdag. Särskilt de yngre uppmanas att sluta upp för att bistå med sina starka armar. För den som väljer att komma ”tomhänt” finns städattiraljer att låna.)
Edlund var verksamhetschef för Kockums i Storuman men när de la ner verkstaden flyttade han med familjen de fem milen till Ankarsund. Han ville komma norr om odlingsgränsen där det är lättare att få jakt- och fiskerättigheter.
– Hemvärnet är starkt och alla är jägare, säger Edlund som en gång var stamofficer. Det finns vapen i varje hem.
Han förlorar sig gärna i jaktberättelser. Det finns en stark kärlek till skogen och fjällen i hans berättelser, möjligen också ett drag av romantik som handlar om människans samspel med naturen.
– Det skogen gav, det var det man hade på bordet. Så var det när jag var ung.
Nyligen mötte han en björn. Det var en stor en. Mannen och björnen stod mitt emot varandra och Edlund sa lugnt till björnen att han skulle ge sig ut i skogen och äta upp sig riktigt ordentligt så ses de snart igen, när det blir jakt.
– Jag drömmer om att ha en björnfäll hemma.
Hans Edlund började som arbetsförmedlare i centralorten Storuman och hans fru tog över lanthandeln Ankarsund från Jackies mamma. Den bytte namn från Arklövs livs till Ankarsunds.
För tio år sedan tvingades hon lägga ner butiken. Det fanns inte underlag för att driva en affär, lika lite som det fanns elevunderlag för skolan. Skolan flyttade till Slussfors där det också finns affär.
Jo, han minns Jackie när familjen flyttade upp till Ankarsund 1988. Edlund och hans familj var nya men Jackie hade bott där i tretton år. Hans Edlund minns detta:
– Vi som nyinflyttade tänkte på att det var lätt att göra sig lustig på grund av Jackies hudfärg. Det berodde inte på vad han gjorde utan på hudfärgen.
Sedan säger Edlund:
– Människorna gjorde honom annorlunda.
Det finns flera överlevnadsstrategier för en pojke som alltid får höra att han är annorlunda och mindre värd. En kan vara att ta till sig den större gruppens värderingar och förstärka dem för att försöka bli upptagen i gemenskapen.
För Annika Hagström har Jackie berättat att han höll den svenska arméns standardvapen AK4 i famnen redan som sexåring: pappan var ju med i hemvärnet och hade automatkarbin hemma.
Det var en mäktig känsla att hålla i vapnet, sa Jackie till Hagström.
Fadern var känd som en riktig bokmal med många krigsskildringar i hyllan.
Jackie läste dem.
Jackie började med manisk intensitet rita krig.
Det finns en sak som de jag talar med nämner lika ofta som att Jackie är ”färgad” eller ”mörkhyad”, det är att han är så duktig på att teckna.
– Om de andra barnen ritade traktorer ritade Jackie traktorer med kanoner på, säger en person.
I mellanstadiet gjorde han krigsserier med motiv från andra världskriget. Hans teckningar var detaljerade och mycket våldsamma. En av Jackies stora teckningar är ut i hörnen fylld av våldsamma detaljer: flygplan som anfaller, män som skjuter med kanoner och karbiner; explosioner; plan som störtar och män som dör med ett skrik – aaaa!
Teckningen är gjord i blyerts men en detalj är färglagd: det röda bröstet på en skjuten man.
En annan strategi kan vara att sätta sig emot gruppen, att visa att han inte bryr sig om glåporden och inte låtsas om ensamheten. Det är den Jackie som retas i skolan och som springer runt bland kamraterna men som aldrig får en riktig vän. Det är den Jackie som medvetet gör självmål.
Det är väl en strategi för att bli sedd till varje pris. Många är de som talar om hur Jackie sökte kontakt, att han var det keligaste barn man kunde tänka sig, alltid ville han sitta i knäet på någon vuxen.
Men så kan man ju bara agera när man är liten. Att bli sedd när man är större kräver andra metoder.
– I sexårsåldern gjorde han vissa saker som ett normalt barn inte gör. Jackie tog familjens hund, gick till granngården och lät hunden bita ihjäl en höna. Det var en valborgsmässoafton, berättar en person.
Detta är en strategi som stärker utanförskapet och bilden av Jackie som en hopplös typ, en som man inte kan umgås med.
Sedan kan man kombinera dessa båda strategier genom att söka sig till en ny, tät gemenskap som står utanför det traditionella samhället.
Det skulle Jackie göra senare.
Många har talat om Jackies barndom och hans hem, men bara han själv och hans familj vet naturligtvis hur det var. Jackie har inte sagt mycket och föräldrarna har yppat ännu mindre.
Det är inte svårt att förstå dem. De har levt ett helt liv i en liten by i Västerbottens inland. De längtar efter barn och adopterar en pojke. Han växer upp och blir en brottsling. Media dundrar in i byn och avkräver räkenskap. Hur lever familjen? Hur uppfostrade de pojken? Vad har de att redovisa?
Hur många av oss skulle vända ut och in på vårt privat- liv inför offentligheten?
Ändå finns det anledning att nämna något om Jackies uppfostran. Hur ska vi annars kunna få en bild av en av Sveriges tyngsta brottslingar?
I en personutredning beställd av Östersunds tingsrätt 1997 säger Jackie att han minns sin uppväxt som ”tuff” där aga ingick. Han fick stryk med ris, bland annat. I personutredningen säger Jackie att han fick stryk sista gången han gick i åttonde klass. ”Föräldrarna var stränga och krävde lydnad.”
Modern blev gravid och födde en biologisk son när Jackie var sju år. I personutredningen säger Jackie att han upplevde att föräldrarna tappade intresset för honom.
Han säger att han kanske var ett besvärligt barn.
Dessa glimtar ur Jackies familjeliv är av intresse för att vi ska förstå hur han kunde bli en krigsförbrytare och mördare. I ett polisförhör 1999 sa Jackie att hans mor och far inte skulle sörja honom om han dog som soldat i Bosnien. De hade ju hans lillebror.
Jackie Arklöv är inte världens första barn som känner att hans föräldrar inte bryr sig om honom. Han är heller inte världens första pojke som känner sig förskjuten när han får ett syskon.
Men Jackie upplevde uppenbarligen inte trygghet någonstans – inte i hemmet, inte i skolan, han hade ingen nära vän att ty sig till.
Redan när Jackie kom till högstadiet nere i Storuman visste ungdomarna där vem han var.
– Vi hade en bild av negern från byn, säger en kvinna som var klasskamrat med Jackie i sjuan och åttan (tills han tillfälligt flyttades till en fosterfamilj och barnpsykiatrin i Umeå). Jackie var en bråkstake som man skulle akta sig för.
För Jackie som kom från byskolan i Ankarsund måste Röbroskolan i Storuman ha tett sig enorm. Där gick flera hundra elever och varje årskull i högstadiet hade tre parallellklasser. I ett avseende la skolan grunden för att eleverna delades in i grupper som sedan kunde strida mot varandra. Barnen från Storuman gick i klass A, de från mellanbygden i B och barnen från Stensele med kringliggande byar i C.
Detta medförde att den misstänksamhet och rädsla som fanns sedan tidigare kunde förstärkas och hämta näring i det faktum att eleverna fortsatte att vara uppdelade.
– Eleverna som kom utifrån kallades byfånarna, säger kvinnan som kände till Jackie som ”negern från byn”.
Hon säger att eleverna i sjuan försökte ”ignorera Jackie”. Men de ignorerade honom inte så mycket att han var enbart luft. När han gick förbi i korridoren sa de: Jävla neger.
Korridoren var 70 meter lång och om man vandrade genom den och inte tillhörde de som var populära och starka kändes det som om man var dödsdömd. Så beskriver en skolkamrat till Jackie korridoren. Vi sitter i hans kök i en liten västerbottnisk ort och han famlar efter orden och säger, vad heter det? Dead Man Walking?
Det var inte bara Jackie som tappade självkänslan i skolan. Jag försökte göra mig osynlig, säger mannen som bjuder på kaffe vid köksbordet. Han säger att han började supa:
– Jag försökte skydda mig på mitt vis och Jackie på sitt.
När jag talar med skolkamrater till Jackie är det inte en skola de beskriver, det är en djungel eller ett slagfält. Så mycket rädsla! Så mycket ångest.
På Röbroskolan var ordet ”toalettdöpning” ett begrepp. Några elever valde ut ett offer, tvingade ner huvudet i toalettstolen och ibland spolade de och ibland inte. Jag talar med vuxna män och kvinnor som fortfarande minns skoltiden som en tid då man måste vara listig för att överleva.
Det fanns de i andra klasser som man visste att man inte skulle vara i närheten av.
Så fort vi fick en chans bråkade vi. Ibland slogs vi. Det är ju normalt.
Jag höll mig mest undan och var inte så utsatt.
I detta inferno skulle den svarta pojken ta sig fram. Ett nytt lades till hans vanliga öknamn. Han kallades, förutom varianter på negerjävel, ”mikrofonfrillan”. Jackie hade ju stort krulligt hår och det var jävligt roligt att kasta bitar av suddgummin i håret på honom så att de fastnade. Kamraterna skrattade. Ibland skrattade Jackie också. Se! han satte själv fast en penna i sitt stora, burriga hår!
Och så fick han, som en klasskamrat säger, höra negerhistorier. Att han hade stora läppar och så.
– Förutom orden neger, chokladboll och svartskalle fanns det kanske tio femton ord till som folk använde. Det syntes som om Jackie skrattade bort det. Det var som att hälla vatten på en gås, säger skolkamraten Robert Frohm.
Jackie blev mobbad och han mobbade andra. Åtminstone säger en del jag talar med att han mobbade andra, ibland på eget initiativ och ibland på andras. ”Om de större grabbarna gav Jackie tio spänn kunde han lägga snus i håret på någon annan.” Det kanske är sant men av de beskrivningar jag får av hans beteende verkar han snarare ha varit en allt mer störd tonåring som försökte komma in någonstans och inte gjorde det.
– Han flöt omkring där han kunde köpa sig in för stunden, säger en kvinna.
Ibland gjorde han något ”rackartyg” för att dra till sig uppmärksamhet och då, säger kvinnan, ”gaddade man ihop sig och plockade ner honom på jorden”.
En av kvinnorna säger att Jackie var obehaglig. Detta var innan han överfördes till ungdomspsyk i Umeå när han gick i åttan. (Var det när han hade kommit inrusande på skolan med en stor machete som han svingade omkring sig? Sedan klättrade han väl upp på någon värmeanläggning och satt där med macheten? Var det då han hamnade på psyket? Svårt att minnas så långt efteråt.) Man visste aldrig vad som skulle komma. Ibland kunde han vara helt normal och vilja prata med flickorna. Ibland kom han med någon teckning som han ville ge en flicka. Han var ju omtalad både för att han var mörkhyad och för att han var en duktig tecknare.
– Stick sa jag när han ville ge mig teckningar, säger kvinnan.
En annan kvinna säger att Jackie ringde till henne från ungdomspsyket och hotade att mörda henne. Han lyckades bryta sig in på något kontor och därifrån ringde han flera gånger och flickan vågade inte berätta något för sina föräldrar.
Den flickan, som nu är en vuxen kvinna, minns skoltiden som ett mörker. Mobbning var något som hörde till.
– Jag var själv mobbad av ett gäng fast det inte fanns något att mobba mig för. Jag var inte tjock. Jag hade inte glasögon. Men en tjej drog med sig de andra: alla gick ut från matan när jag skulle äta lunch, de höll för näsan när jag gick förbi, de ringde hem på nätterna.
Sedan säger hon något som gör att jag tänker på Jackie Arklövs våldsamma vuxenliv:
– I nian rakade jag av mig håret. Morsan grät i två veckor. Jag blev tuff. Jag tryckte upp mobbartjejen mot skåpet och gav henne stryk.
När Jackie kom tillbaka från psyket fick han byta klass till 9C. En av klasskamraterna tror att han ville ”få det lite lugnare.” En annan minns att Jackie bytte till C-klassen för att han faktiskt hade en vän där. Men när jag talar med mannen som påstås ha varit Jackies vän säger han att det kan inte stämma, hans familj flyttade från Storuman till Malå julen i åttan.
Till Annika Hagström har Jackie sagt att han skolkade från skolan och satt på biblioteket och läste om andra världskriget.
Att inte skolan och vuxenvärlden ingrep? Röbroskolans nuvarande rektor Karina Åström säger:
– Man jobbade inte med mobbning i skolan på samma sätt som man gör i dag.
Där fanns en gymnastiklärare, Ambjörn Westman, som Jackie hade god kontakt med. Westman tyckte att Jackie var en duktig idrottare med imponerande lungkapacitet.
Han tänkte också på att Jackie hade så mycket inom sig. Men vad var det? Westman, som är pacifist, tyckte att Jackie ritade hemska teckningar, hemska figurer med gevär.
När jag ringer Westman för att tala om Jackie säger han:
– Jag fick heta Lappen när jag gick på gymnastikhögskolan i Örebro. Jag vet inte om Jackie tyckte att det var jobbigt att heta Neger-Jackie. Jag brydde mig inte om att jag kallades Lappen. Alla har väl något namn…
För sina kontakter på Fryshuset i Stockholm har Jackie berättat att det kunde vara så mycket bråk på skolbussen in till Storuman att chauffören vägrade köra. Jag nämner det för Hans Edlund, ordförande i Ankarsunds intresseförening.
– Det har alltid varit oroligheter på skolbussen, säger han. Att unga råkar i gräl är väl inget ovanligt. Så var det under min skoltid och så är det nu. Inte för att jag försvarar det. Bussen är ju en arbetsplats. När jag gick i skolan stannade chauffören och så fick vi gå de sista kilometerna.
En före detta klasskamrat till Jackie berättar:
– År 2001 hade vi klassträff tolv år efter vi hade gått ut nian. Då talade vi mycket om att ifall vi varit snällare … då kanske det inte hade gått som det gjorde med Jackie. Men det hade nog inte gått bra i alla fall. Han var ju speciell och konstig. Vi skämtade om att vi borde ha skickat en inbjudan till Jackie i fängelset.
Den vapenfixerade Jackie Arklöv med fascination för nazismen ansökte om att få göra lumpen på jägarregementet K4 i Arvidsjaur. Han antogs.
Efter inryckningen sökte han upp kapten Dan Andersson som var ansvarig för den inledande utbildningen.
– Jag vill bli officer, sa Jackie.
– Först ska vi bli klara med grundutbildningen. Sen får vi se, svarade kaptenen.
Jackie kom tillbaka en andra gång, och en tredje. Som ett barn tjatade han om att han ville bli officer, och Andersson sa att nu var det slutdiskuterat. Efter grundutbildningen stod det klart att Jackie inte var något officersämne. Han behövde någon som talade om för honom vad han skulle göra.
Jackie Arklövs kriminella bana började under tiden i lumpen. Den elfte januari 1992 söp han till och sedan gick han på dans på medborgarhuset i Arvidsjaur. Där misshandlade han en kamrat från regementet.
Två versioner står mot varandra:
Jackie säger att kamraten kom fram till honom och sa:
– Negerjävel, vad gör du här.
… varvid Jackie slog ner honom.
Kamraten säger sa att Jackie överföll honom utan anledning. När jag sexton år senare ringer den misshandlade, som bor i en förort till Stockholm, säger han:
– Jackie och jag låg i samma pluton. Vi borde ha varit tajta men ingen var vän med Jackie. Han påstod att jag hade kallat honom för neger och både det ena och det andra. Jag fick inte alls det skadestånd jag ville ha. Rätten köpte det Jackie sa.
Vilket inte var så konstigt. En dörrvakt vittnade om att kamraten efter misshandeln sa:
– Negerjävulen sparkade mig.
I
före detta Jugoslavien rasade den blodigaste konflikten i Europa sedan 1945. Krigen i Jugoslavien – flera följde på varandra – var delvis en fortsättning av andra världskriget. Nationalister piskade upp gamla motsättningar och både serber och kroater använde slagord och militära beteckningar från andra världskriget. Konfliktens främsta offer, muslimerna i Bosnien, försökte hålla fast vid den jugoslaviska modellen med nationaliteter som levde tillsammans, en modell som dödförklarades av alla andra.
Jackie sökte FN-tjänst men blev inte antagen. Han for till främlingslegionen i Frankrike men stannade bara en månad. Han reste österut, till Zadar i före detta Jugoslavien och anmälde sig vid en kasern.
Han sökte värvning i kroatiska armén där man förhärligade det fascistiska Ustasja, vars grymheter under världskriget fick till och med tyskarna att reagera.
Den reguljära kroatiska armén var inte i behov av utlänningar, men Jackie fick hjälp att fortsätta till Bosnien och de kroatiska utbrytarstyrkorna där. I Bosnien fanns det riktiga fasciststyrkor, som under andra världskriget, och Jackie skulle strax ingå i en. Den kallades Ludwig Pavlovic efter en Ustasjaterrorist.
Jackie hade kommit hem.
Under de nio år som gått sedan Jackie Arklöv dömdes till livstids fängelse har han haft gott om tid att fundera och studera. Så mycket annat har han inte haft att göra på Kumla, där han delat avdelning med Knutbypastorn Helge Fossmo, Rami Sahindal som hedersmördade sin dotter Fadime och lasermannen John Ausonius.
(En gång behövde Jackie en gammal tysk skrift för sina studier. När han fick boken var den tryckt med gammaldags frakturstil som Jackie inte klarade av att tyda. Men det gjorde lasermannen Ausonius, som hjälpte till att läsa boken. Ausonius och Jackie är så att säga paviljongens intellektuella.)
Jackie har studerat sociologi på distans på Örebro universitet och skrivit en magisteruppsats. Nu studerar han historia på högskolan i Gävle, där han bland annat skrivit en uppsats om snapphanerörelsen i Skåne på 1600-talet. Den problemställning Jackie vill besvara lyder:
”Hur uppstod den laglöshet i kriget 1676–1679 som omöjliggjorde den skånska civilbefolkningens existentiella tillvaro?”
Det är naturligtvis inte svårt att överföra den frågan till den laglöshet som Jackie var en del av i Bosnien; en laglöshet han var med och skapade.
Men än intressantare är de två uppsatser han skrivit på Örebros universitet. De har titlarna ”Vägen till nazismen” och ”Nazismens inre verklighet”.
Det är vetenskapliga arbeten som delvis går att läsa som självbiografier. Jackie beskriver hur en ung människa blir nazist:
”A är i sin skola utsatt för mobbning av ett gäng eller delar av klassen (B). A har samtidigt ett militärt intresse, speciellt inriktat på andra världskriget. Nazi-Tyskland hade som bekant nästan hela världen emot sig och förlorade slutligen kriget. A kan emotionellt associera Nazi-Tysklands motgång och öde med sin egen tillvaro. A har fiender i form av B som dagligen mobbar och kränker honom. A är ensam och har nästan inga vänner, får heller inget stöd av lärare, samhället och kanske familjen. A fördjupar sig i sin krigslitteratur, som tröst och flykt från verklighetens tillvaro… A identifierar sig och sin situation med Nazi-Tyskland, samtidigt som han ser B som de överlägsna segrarmakterna, som han drömmer att en dag få hämnas på.”
Jo, Jackie var som en öppen bok där han satt i häktet i Mostar. Den bosniska rättspsykiatern sa att han var frisk men bar på stora aggressioner och spänningar. Jag bad honom berätta om sin barndom. Han tvekade. Han sa att den var svår. Jag bad honom berätta något mer. Han sa att han mobbades i skolan.
Mycket mer fick jag inte ur Jackie. Vi talade om tortyren. Hur var det att sparka dem och slå dem med gummislangen? sade jag.
– Det är svårt … att beskriva för den som inte gjort det. Jag kände ett hat…
Ja?
– Jag har alltid burit på ett hat.
Kändes det som om du slog killarna som mobbade dig i skolan?
– Det fanns sådana som jag ville slå ihjäl. Kanske jag tog igen det här. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag själv vill, vem jag är.
Alla tycktes kunna läsa Jackie. Försvarsadvokaten Bojana Tikalcic sa i sin slutplädering:
– Från sakkunnig har vi hört att det handlar om en psykopatisk personlighetsstruktur som är sådan sedan barndomen. Orsaken till detta är antagligen att den tilltalade varit enda negern på en liten svensk ort och inte blivit accepterad av omgivningen.
Jackie dömdes till tretton år men släpptes efter bara ett i en fångutväxling. Ambassadör Erik Pierre talade med Jackie om att inte låta sig övertalas att gå tillbaka till sina gamla kamrater på den kroatiska sidan.
Pierre var övertygad om att de skulle mörda Jackie för att han hade pratat under rättegången.
Jackie fördes till Sarajevo där Pierre bedömde att han inte kunde bo på svenska ambassaden. Den var inte tillräckligt säker om någon skulle försöka komma åt Jackie. Så han fick tillbringa en natt i stadsfängelset innan han flögs hem med ett svenskt militärplan.
När Erik Pierre kom hem på semester den sommaren, 1996, begärde han ett möte på rikspolisstyrelsen. Han hade suttit med under rättegången där vittne efter vittne berättade om Jackies fruktansvärda brott i Bosnien. Om man bara hade hört dessa vittnesmål framstod Jackie Arklöv som ett odjur.
Men Pierre hade haft flera förtroliga samtal med Jackie. Ambassadören hade aldrig träffat en människa med så dåligt självförtroende. Han hyste medlidande med Jackie. Det var en ung man som inte hade fått någon kärlek. Varje människa har ett kärlekskonto som kan fyllas på. Jackies stod på minus.
Det fanns ett stråk av gott inom Jackie. Det borde man kunna odla. Men då måste han få vård, det var Erik Pierres starka rekommendation till rikspolisstyrelsen.
– Annars kommer något att hända, sa Pierre under sammanträdet.
Han kunde naturligtvis inte säga vad. Men ambassadören var helt säker på att så fort Jackie kom i kontakt med sina kompisar kunde de få honom till vad som helst.
Rikspolisstyrelsen tackade för informationen och lovade att titta på saken.
ackie hade knappt landat i Sverige förrän han fick brev från en rånare och våldsbrottsling som satt på Tidaholmsanstalten, Tony Olsson. Han ville knyta Jackie till den nazistiska kampen. Den 24 augusti 1996 skrev Olsson till Jackie från Tidaholmsanstalten:
Hur var din första strid, hur kändes det! Kan tänka mig att det är en satans adrenalinkick, är dömd for rån innan så jag vet åtminstone hur det känns. Häftigt som satan, vilken maktberusningskänsla. Man känner sig oövervinnelig!
Tillsammans med nazisten Andreas Axelsson skulle de strax inleda en rånarturné som slutade i den lilla orten Malexander i Östergötland den 28 maj 1999. Där sköt Jackie Arklöv polismännen Olle Borén och Robert Karlström.
”… jag plocka upp ett av polisens vapen som låg på vägen … därefter gick jag till polisen som låg i diket … och sköt honom … i bakhuvudet … Efter det så gick jag … till polisen som låg … snett bakom polisbilen … och sköt honom i pannan.”
Så tvekande men ändå exakt uttryckte sig Jackie när han efter två år erkände morden. Då var han redan dömd till livstid men han ville, i ett samtal med polisens utredare Benniet Henricson och Eiler Augustsson klara ut vad som hade hänt.
Vad säger krigsförbrytaren och mördaren Jackie Arklöv om oss, om Sverige? Säger skotten i Malexander något om vår tid?
Jackie Arklöv tycker inte det. När jag talar med honom på telefon säger han:
– Jag skyller inte på någon. Jag måste stå för vad jag har gjort.
